En blågrön pärla, svävande i rymden. En tunn hinna av liv. En enorm mångfald av liv som utvecklas, dör bort, och utvecklas igen. Om och om igen, över ofattbara tidsrymder. Allt till den mäktigt långsamma rytmen av jordens andetag. Halva året fylls norra halvklotet av grönska och atmosfären av syre, halva året tvärtom. Allt i en sakta växelverkan, eftersom södra halvklotets landyta är mycket mindre. Man kan faktiskt uttrycka det så: moder jord andas.

Och här går vi, den medvetna apan, i ett kort ögonblick, och betraktar alltsammans. Med förundran. En trollsländas fasettögon. En glaciär på ett fjäll. En mossas sporkapsel. Ditt eget pekfinger. Ju mer man tittar, desto mer förundrad kan man bli. Carl von Linné uttryckte det så här:

Vi människor, som skapats för att prisa och beundra Skaparen, kan och skall inte röras djupare än av att fromt betrakta alla dessa underbara verk, så vitt vi inte föredrar att vara overksamma åskådare. Om vi med större omsorg och uppmärksamhet förfinar våra sinnen genom idkandet av dessa vetenskaper skulle vi, förutom de nyttigheter som därav bleve följden, upptäcka att naturens hushållning är långt mer storslagen än vi dittills trott, och denna upptäckt skulle sporra oss till ännu djupare förundran.

Naturens hushållning är ett ämne av ett sådant omfång och en sådan värdighet att alla människor fick ägna allt sitt skarpsinne åt det om de ville avhandla det uttömmande från alla sidor. Jag har här endast med lätt hand vidrört ett brottstycke av det, ty ett helt liv skulle inte räcka till för att utforska en enda liten insekts underbara hushållning, levnadssätt och konstrika byggnad ens om man vore den mest skarpsynta och noggranna människa. Ty naturen är fulländad också i minsta del. Varje enskild art av allting skapat vore värd sin egen forskare.

Carl von Linné Oeconomia Naturae 1749 i textbearbetning av Anders Piltz

Vetenskapen har utvecklat vår kunskap om hur livet fungerar, i olika kemiska och fysiska beståndsdelar, från arvsmassan till världshaven. Vi vet så väldigt mycket mer nu. Och ändå är alltsammans i någon grundläggande mening ofattbart, bortom vår fattningsförmåga. En blommas doft: några molekyler som frigörs ut i luften. Samtidigt helt obegripligt: vad är det som händer, egentligen?

Vår syn på naturen har förändrats

Vad är människans roll i denna helhet? Kan vi leva i balans med vår omgivning, och de livsformer som finns där? Kan vi till och med göra det på ett sätt så att naturens rikedom stärks, istället för att utarmas? Det har funnits kulturer med djupt rotade föreställningar och värderingar kring människan som integrerad del i en värld man inte har rätt att råda över, utan bara delta i. Det har också funnits kulturer utan andra begränsningar än helt enkelt vad som är möjligt att göra. Går det att ta för sig mer än vad man själv behöver, då är det också rätt: naturen enbart som funktion och nytta för människan. Carl von Linné ger på många sätt uttryck för en slags förening av de två: naturen är gudomlig, och samtidigt möjlig att undersöka och utnyttja för människan. Sedan dess har den moderna västerländska kultur vi lever i förskjutits långt, i riktning mot det senare. Vart har det fört oss?

Och behöver förändras igen

Förutsättningarna har ändrats enormt mycket sedan industrialismens genombrott, och inte minst sedan det som kallas ”den stora accelerationen” inleddes under 1950-talet. Från att ha påverkat omgivningen lokalt, har vi nu förändrat förutsättningarna för livet på jorden i en omfattning som ingen trodde kunde vara möjlig. Det finns beräkningar, baserade på total biomassa av däggdjur på jorden, som visar på den enorma förändringen. I förindustriell tid beräknades de vilda djuren på jorden till 2/3, de tama djuren plus alla människor till 1/3. Idag beräknas tamdjuren till 2/3, människor till knappt 1/3, och alla de vilda djuren till bara några få procent. Och det accelererar fortfarande, allt snabbare.

En del av orsaken är just synsättet på naturen därute, som någonting skilt från oss, och givet oss, att disponera. När vi nu steg för steg tvingas till allt mer grundläggande omvärderingar av vår kultur och civilisation, då handlar det också om hur vi ser på vilka vi är, som del av allt liv på jorden. Vi kan välja att fortsätta på den inslagna vägen, där vi anpassar våra resonemang och värderingar till vad som verkar gynna vårt samhälles ekonomiska system. Men vart leder det? Eller så kan vi se att ett annat synsätt är möjligt. Vart skulle det leda oss?

Vad betyder det för naturvården idag?

Naturvården är numera en slags bransch, som samverkar med produktionsnäringarna. Då är det användbart och bra att samlas kring olika mer tekniska begrepp och gemensam tolkning och användning av dem. Ett exempel på ett försök är begreppet naturvårdsarter. 2013 publicerade ArtDatabanken en skrift där begreppet definieras, inklusive sex olika kategorier. Förhoppningsvis leder det över tid till ökad tydlighet och bättre kommunikation mellan olika parter.

Svårare blir det med begrepp som till exempel hållbarhet, med avseende på biologisk mångfald. På 1980-talet, när de började användas, ställdes inga krav på konkret mätbarhet. Det var tillräckligt att ha dem som visioner snarare än mätbara mål. Idag har vi ställt upp olika sätt att mäta målstyrningen. Inte minst det svenska miljömålssystemet är viktigt. Men hur går det? Vi är på väg in i en brutal utarmning, ett globalt massutdöende. Det går långsammare i norra Europas landmiljöer än i till exempel korallreven på södra halvklotet, men förändringen går åt samma håll. Hur ska vi förhålla oss till det?

Vi pekar ut andelar av jordytan som behöver undantas från exploatering. Vi arbetar med anpassning av det nyttjande som ändå sker. Men vi diskuterar inte de bakomliggande orsakerna: ett samhälle och en ekonomi vars logik har skapat den utarmning och det utdöende vi står inför. Jag tror att vi kommer att bli tvungna att börja göra det.

En slutsats är att vi behöver se upp så att vi inte fortsätter förskjuta perspektiv, begrepp och språkbruk, i en strävan att anpassa alltsammans till vad som verkar vara rådande i samhället just idag. Det liknar diskussionen om människovärde och mänskliga rättigheter: här finns en grundläggande princip som man inte kan förhandla om. En motsvarande sådan princip är grunden. Med den grunden som kompasskurs och huvudsakligt perspektiv är det möjligt att ta spjärn: det är inte naturen, och det innefattar till slut även oss människor, som bit för bit ska offras för ekonomismens skull – det är tvärtom.

”There is enough for everyones’ need, but not for everyones’ greed.”

Mahatma Gandhi