Dyngan av växtätande tamdjur uppbär ett helt litet unikt ekosystem med hundratals insektsarter. Den omvandling av jordbruket som skett under nittonhundratalet har haft enorma konsekvenser för de dynglevande insekterna. Dyngfaunan är som artrikast på torra, lätta jordar med sparsam vegetation och ett varmt mikroklimat, och eftersom minskningen av antalet betesdjur har varit särskilt påtaglig på de lågproduktiva markerna såsom torrängar, alvar, hedar och sandmark har dessa förändringar slagit hårt. Ytterligare ett problem är de inälvsmaskmedel som ges rutinmässigt till betesdjur, eftersom de även drabbar insekter som lever av dyngan.
På rödlistan är dyngfaunan följaktligen väl representerad, detta trots att kunskapsläget för dynglevande flugor och flera andra grupper är så pass bristfälligt att vi fått avstå från att göra en bedömning. Störst kunskap har vi om de dynglevande skalbaggarna, där bladhorningarna utmärker sig med en hög procent rödlistade arter. Här återfinns både stora, välkända arter som tordyvlarna (släktet Geotrupes) och månhornsbaggen (Copris) samt doldisar som horn- och fläckdyvlar (Onthophagus resp. Caccobius) och de egentliga dyngbaggarna (Aphodius och närstående släkten). Av de 63 arterna dynglevande bladhorningar står 29 arter på rödlistan. Bland horn- och fläckdyvlarna är samtliga arter rödlistade, och hälften av dem (5 av 10) torde vara försvunna. Bland de skalbaggar som lever som rovdjur på andra insekter finns bland annat stumpbaggarna (Histeridae). Studier i Finland har visat att flera stumpbaggar minskat drastiskt under nittonhundratalet, och också i Sverige är stumpbaggarna under utvärdering inför den kommande revideringen av rödlistan. Att flera av dem bör rödlistas är uppenbart, men bristande faktaunderlag försvårar en exakt bedömning av hotstatus. Ökade resurser för inventeringar behövs.
Risk för konflikt
De mest hotade dyngbaggarna är värmekrävande, sydliga arter, och flera av dem praktiserar yngelvård genom att gräva ner dyngan åt sina larver. De gynnas därför av ett hårt bete på sandjord, med sparsam växtlighet och ytor av blottad sand mellan tuvorna. Här kan vi idag hamna i en konfliktsituation, när bevarandet av dessa arter ska ske på samma ytor som bevarandet av andra, mer beteskänsliga arter som t.ex. fjärilar och vildbin. Ett exempel på detta dilemma är de skånska sandmarkerna, där växtsamhällen som borsttåtelhed och sandstäpp tillhör våra snabbast minskande och mest hotade naturtyper. Historiskt sett har dessa marker ofta utnyttjats för ett extensivt åkerbruk, där några års uppodling följdes av en period av träda och bete. I det gamla odlingssystemet fanns därför samtidigt tillgång till blomrika trädor och hårt betad mark i en småskalig mosaik, så att organismer med olika krav kunde samexistera.
Åtgärdsprogram
Idag är de små resterna av sandmarksvegetation ofta belägna i naturvårdsområden, där en typ av skötsel (ofta bete) knappast kan förväntas tillgodose de oförenliga kraven hos alla dessa organismer. Ska vi då i första hand se till att öka arealen hävdad sandmark, sköta olika ytor på olika sätt och acceptera att inte alla arter kan samexistera i ett och samma område? Eller ska vi försöka efterlikna gamla tiders markanvändning och återskapa den försvunna småskaliga landskapsmosaiken? För många sandmarkslevande organismer ska nu åtgärdsprogram utarbetas under de närmaste åren. Här krävs stor eftertanke om inte det ena åtgärdsprogrammet ska sätta krokben för det andra.