TEMA: NATURVÅRDENS POLITIKI internationella förhandlingar betonar Sverige de lokala intressena, men på hemmaplan är visan en annan. Så upplever många svenska skogsägare bemötandet från naturvårdsmyndigheter.

Jag halkade in på naturvårdsarbetet ur ett internationellt perspektiv, i en värld där Sverige driver frågor om lokalt deltagande och underifrånperspektiv. Nu har jag hamnat i skogsägarrörelsen och ser frågan ur ett svenskt landsbygdsperspektiv, och konstaterar att Sverige har en helt annan syn på skogsskyddet i Sverige än den man driver i FN-förhandlingar. Här antas en skogsskyddsstrategi centralt som sedan mejslas ut över landskapet med total okänslighet för ägarförhållanden och markägarens syn på sin skog. De problem som vi på LRF Skogsägarna ser i naturvårdsarbetet idag bottnar helt och hållet i detta synsätt.

Två problem

Problemen med naturvårdspolitiken är två och de hänger ihop. Det första är att ingen frågar markägaren vad hon eller han tycker är skyddsvärt, utan man kommer och talar om för markägaren vad som är skyddsvärt, och beslutsbördan av vad som är skyddsvärt lastar man på forskarna. Problemet är att i prioriteringar finns inte rätt eller fel, utan det slutar alltid i en bedömning. Någon måste välja och bestämma. Någons syn blir rätt och någon annans blir fel. I det här fallet blir myndighetens syn rätt och markägarens fel.

Det andra problemet är bemötandet markägaren får av myndigheten. Vi känner till fall där myndigheten sagt att ”du får komma in med en avverkningsanmälan om du vill veta vilka naturvärden vi ser på din mark”. Vi hoppas att det är undantag. Det är dock inget undantag att markägare inbjuds till dialog i ett reservatsärende där inget alternativ till att göra reservat finns kvar. Då har myndigheten redan beslutat att marken ska bli reservat. I en dialog värd namnet måste rimligen markägaren bli indragen redan innan det är skrivet i sten att det ska bli ett reservat. Så fort tanken väcks måste det första som görs vara att prata med markägaren – och kanske kunna komma överens om alternativa lösningar med bibehållet brukande av hela eller delar av arealen – om inte markägaren tycker att ett reservat är bra.

Enkla lösningar

Lösningarna är enkla: att leva som man lär med lokalt deltagande och underifrånperspektiv. Utgå från ägarförhållanden och markägarens syn på skogsskyddet. Diskutera först. Det planekologiska perspektiv som nu används kanske fungerar på bolagsmark och hos större ägare. Då kan man använda det där. Men för familjeskogsbruket, där kanske marken gått i arv och vissa pärlor skötts på ett visst sätt i generationer – där måste man utgå från skogsägarens kunskap och känsla för sin mark. En skog som har brukats i 100 år och som har höga naturvärden kan man rimligen med fördel fortsätta att bruka på samma sätt för att bevara naturvärdena. Markägarens intresse och engagemang måste tas tillvara fullt ut!

Använd hela skalan av instrument för skydd. Reservat är en bra avtalsform, om den kompletteras med möjlighet till tidsbegränsning. Ett avtal måste kunna vara flexibelt i alla variabler; hur länge det ska gälla (med möjlighet till omförhandling), ersättningsnivåer, skötsel, möjligheter till försiktigt brukande med mera.

Om man vill göra ett permanent intrång bör marknadsvärde gälla fullt ut. Och då menar vi det pris man skulle fått för fastigheten om den såldes på marknaden med full bruksrätt, utan avdrag för hitten eller ditten. Gärna med en naturvårdsbonus för att man ställer upp för en god sak. Att utgångsbudet från myndigheten oftast ligger långt under det snittpris man kan läsa om på LRF Konsults hemsida för aktuellt område är ett hån mot markägaren.

Om dessa tämligen enkla lösningar fanns tror jag nästan alla familjeskogsägare skulle vara positiva till naturvård och skogsskydd.