Läsarnas kommentar
Representanter för Kolmårdens djurpark har i Biodiverse (1/04) beskrivit djurparkernas pedagogiska syfte. Det var en hyllning till djurparkernas förträfflighet och i synnerhet Kolmårdens. Jag reagerade starkt emot denna ensidiga bild av en kontroversiell företeelse. Man menar att gamla tiders förevisningar av vilda djur där människans sensationslystnad skulle tillfredsställas hade ersatts av en ny djursyn. Jag menar att dagens djurparksbesök beror på samma anledning. Det är exotiska, gärna ”farliga”, eller möjligen gulliga djur som lockar. Man vill fascineras eller äcklas. Det är i detta som djurparkerna exploaterar.
Man döljer detta bakom pedagogiskt syfte eller artbevarande. Jag ifrågasätter inte Kolmårdens ambitioner att lära ut saker om djuren och deras ekologiska sammanhang. Men djurparkernas pedagogiska potential är starkt överdriven och möjligen helt kontraproduktiv. Merparten av besökarna missar budskapet helt. Djur i artificiell miljö ger felaktiga signaler om hur naturen är både vad gäller ekologi och de enskilda djurens beteenden. Man framställer naturen som en plats vimlande av lättillgängliga djur – en biologisk mångfald bestående av stora däggdjur och fåglar i överflöd. Mindre naturkunnige besökare förleds att tro att detta är den sanna naturen (en vrångbild som även förmedlas av TV:s naturprogram). Många djur för dock en mycket undanskymd tillvaro, glest utspridda över landskapet. Att se djuren i sin rätta miljö måste ha starkare pedagogisk effekt på förståelsen för biodiversitet (= ekoturism, djursafari). Djurparkernas framställning av att ”djuren har det bra i djurparken och att man därför kan bevara dem i parken istället för i det vilda där de kan ställa till besvär för oss människor” kan för icke-insatta personer försvaga motivet för bevarande djuren i det vilda.
Budskapet kanske når vissa, men bör ändamålet få helga medlen? Ska vilda djur ”offras” så att vissa förstår att djur ska få överleva också i det vilda? Jag anser inte att det kan försvaras. Får tillräckligt många besökare nog kunskap för att skapa opinion för att bevara biodiversitet?
Min kritik mot djurparker har även en djurskyddsetisk grund. Man kan för de flesta djur inte skapa en miljö som tillfullo motsvara deras naturliga behov. Vissa djur kan anpassa sig tämligen bra i djurparkerna och ”må bra” däri, men för många inskränks möjligheten att få utlopp för sina beteende. Värst är det för utpräglade enstöringar som rör sig över stora ytor, ofta rovdjur. Betänk Kolmårdens delfiner, de stora havsviddernas djur, som i djurparken är förvisade till små baljor eller de fåglar som lever sina liv i trånga burar (som kallas ”voljärer”).
Min aversion mot djurparker baseras också på känsla. Vid djurparksbesök i Sverige blir jag alltid beklämd när jag ser djur som spärrats in i burar för vårt låga nöjes skull. Majoriteten av besökarna är gapande, pekande och glassätande barn med föräldrar som efter en stunds förströelse återvänder till sitt fria liv i sin vardag. Djuren faller snabbt i glömska, men står kvar i bur år ut och år in. och får aldrig känna på den frihet som de är menade att leva i. Artikelförfattarna menar vidare att människan har rätt att ”förvalta” naturen för våra egna syften. Och i och med detta menar man att djurparkerna har ett existensberättigande.
Örjan Spansk, Luleå
Kolmårdens svar
Djurparkernas roll bör konstruktivt debatteras. Det är viktigt för verksamhetens utveckling. Man blir dock betänksam när utbildningsverksamheten ifrågasätts utifrån en blandning av lösa antaganden, känslor och okunskap, där djurskydds- och naturvårdsperspektiven ständigt förväxlas. Speciellt som det kommer från en handläggare på ett kommunalt miljökontor, dvs. den lokala myndighet som ansvarar för både djurskydd och samordning av kommunens naturvårdsarbete.
Örjan Spansks inlägg visar att djuretik och naturvård inte alltid går hand i hand. Vi på Kolmården är övertygade om att främjande av artbevarande under vissa omständigheter bör få ske på bekostnad av enskilda djurindivider. Detta utan avkall på god djurhållning. Spansk citerar en för oss okänd källa som hävdar att djur har det bättre i djurpark än i det vilda, vilket i sammanhanget kan uttydas som att detta skulle vara Kolmårdens ståndpunkt.
Spansk har inte besökt Kolmården men förfäras ändå över den majoritet av naturokunniga besökare (vilka i hans sinnesvärld gestaltas av ”gapande, pekande och glassätande barn” ?!?), och deras oförmåga att ta till sig några som helst budskap. I Kolmårdens fall betyder det att ca 450 000 personer om året (5% av landets befolkning) med genomsnittlig intelligens, lämnar parken lika ”obildade” som när de kom. Detta för att de endast eftersträvade ”en stunds förströelse” och ”fascination”. Ytterligare en tankelucka! Även om besökarna inte skulle inhämtat vårt budskap så är deras nyväckta fascination en utmärkt början på lärande. Just fascination är enligt pedagogisk teori källan till fortsatt vetgirighet.
Djurparkerna gör inga anspråk på att visa hela ekosystem, lika lite som en illustrerad djurbok eller ett naturhistoriskt museum. Är också dessa företeelser förkastliga bara för att de beskriver naturen i kondenserad form? Visserligen är naturen oöverträffad som klassrum men bland våra besökande barnfamiljer, dagisgrupper och skolklasser är det få förunnat att, som Spansk så varmt rekommenderar, ersätta djurparksbesöket med en djursafari i tropikerna.
Slutligen, Luleå kommuns hemsida länkar till bl.a. WWF, CBM, SNV, SNF och SOF – tongivande organisationer som har eller planerar samarbeten med Sveriges djurparker. Jag hittar även länken till konventionen om biologisk mångfald (CBD), vars artikel 9 beskriver ex situ-åtgärder som en väsentlig komponent av arbetet med att bevara världens biodiversitet.