Att en groda både behöver både vatten och land är uppenbart för de flesta. Grodorna fortplantar sig i vatten, och övervintrar i vatten, men tillbringar större delen av sitt övriga liv på land. Salamandrar övervintrar på land, men tillbringar för övrigt mest tid i vattnet. Det finns dock hundratals andra arter som är lika beroende av både land och vatten, men som vi kanske inte reflekterar över.

Vatten ger liv

I det förenklade ekosystemet flödar växtmaterial och bytesinsekter mellan vatten, luft och land. Vattensamlingar har därför betydelse för djurlivet i hela närområdet – inte bara för det liv som finns direkt i vattnet. Illustration: Oloph Demker

Fladdermöss brukar vi inte betrakta som vattendjur, men faktum är att de flesta arter är helt beroende av föda som produceras i vatten, nämligen myggor, nattsländor och andra insekter. Detsamma gäller många fågelarter. En del, som till exempel strömstarar, hinner inte ens vänta på att insekterna ska komma upp, utan simmar ner och hämtar dem i stället. Men de flesta fågelarter livnär sig på allt som kläcks och lämnar vattnet för att svärma på land.

Det finns också ett stort antal arter av rovinsekter (till exempel trollsländor) och spindlar som är direkt beroende av att det kläcks stora mängder kryp i vattnet. På samma sätt är många arter som lever i vattnet beroende av att landlevande växter (t.ex. löv- och barrnedfall) och djur trillar ner i vattnet och blir mat för fiskar, insekter och kräftdjur. Under vissa tidsperioder kan mellan 50 och 80 procent av fiskarnas föda bestå av landlevande insekter, och i tropiska områden finns många exempel på fiskar som specialiserat sig på att fånga landlevande insekter.

Ojämn födotillgång

På en enda kvadratmeter sjöbotten kan det årligen kläckas över 100 000 insekter. Merparten, ibland upp till 99 %, är fjädermyggor, men det kläcks också stora mängder nattsländor, dagsländor, trollsländor och bäcksländor. Ett problem för alla landlevande arter som ska ta för sig av överflödet är att mängden insekter som kläcks varierar mycket i både tid och rum. En stor del av de insekter som kläcks drivs dessutom bort av vinden eller söker sig aktivt till andra närliggande biotoper för att svärma.

Fladdermössen är ett av de tydligaste exemplen på landlevande djur som är helt beroende av djur som kläcks i vatten. De är också specialister på att läsa av var i landskapet det är mest lönsamt att jaga vid olika tidpunkter på dygnet. Ett exempel på detta är när grupper av fladdermöss koncentreras till vissa insektrika miljöer på våren och försommaren, då det generellt är ganska dåligt med insekter. I speciella kombinationer av biotoper produceras och svärmar stora antal insekter även tidigt på säsongen. Det gäller till exempel vissa grunda och näringsrika sjöar och små vattendrag i anslutning till lövskogar, där vattnet tidigt värms upp och insekter kläcks och därefter svärmar i gläntor mellan lövträden.

Nyckel till förståelse

Att förstå kopplingen mellan landlevande och vattenlevande arter är av central betydelse i naturvårdssammanhang. Olika typer av vattendrag, temporära pölar och sjöar i kombination med olika landbiotoper skapar olika förutsättningar för mångfalden. Många landlevande djur har inrättat hela sin livscykel efter att det finns översvämmade områden och många små temporära pölar på våren. Här produceras en stor del av deras näringsunderlag i vattnet och svärmar sedan i vissa biotoper.

Men det räcker inte med att det produceras mycket. Olika sjöar och vattendrag producerar småkryp av olika kvalitet, beroende på andelen alger i vattnet. Det kan till exempel vara skillnader i småkrypens fettsyrasammansättning, vilket har betydelse för reproduktionsframgång och överlevnad hos rovdjuren och därmed även deras populationstätheter. Inom naturvården är man ganska framgångsrik när det gäller att identifiera art- eller indvidrika områden och områden med sällsynta arter, men kunskapen om vilka faktorer som bidrar till artsammansättningen är bristande, och därmed också förståelsen för hur man bäst bevarar naturvärdena.