När man studerar ortnamn slås man av hur många olika benämningar för höjder som funnits i äldre tid. I Västergötland exempelvis har i forntiden – av ortnamnen att döma – funnits uppemot femtiotalet olika ord bara för höjd. En del känner vi från andra nordiska dialekter, såsom bjälle, borg, fjäll, hammar, hov, jäder, kam, knös, rem, rävel, stall och tånge, medan andra kan rekonstrueras av språkvetenskapsmännen. Ordet *hufra- t.ex. är troligen besläktat med fornhögtyskans hovar som betyder ’puckel’. Man förstår att de västgötska språkbrukarna i forntiden disponerat över en omfattande, väl sammansatt och differentierad terminologi där vår nusvenska term­apparat får stanna vid ord som höjd, ås och några andra. Det är fullt naturligt att människor som bott nära naturen haft behov av ett differentierande ordförråd för sina berg och backar.

Femtio våtmarksord

Än flera är orden för att språkligt beteckna den norrbottniska myren. Myrarna var förr betydelsefulla inte bara därför att de ofta hade naturlig gräsväxt och av den anledningen användes för slåtter och kreatursbete, utan också för att en del av dem togs i anspråk för nyodling. I norrbottensdialekterna finns ”myrord” som däld(a) (dälde) ’liten sänka i skog’, däppe (däppa) ’pöl i skogsmark, som ofta torkar ut’, flark (flarka) ’översvämmat land, surpöl på en myr’, ill-land ’dålig, sumpig, svårframkomlig strand, ofta med kallkällor’, slägd ’fuktig sänka, myrsänka’ och sveg (myrsveg) ’dalsänka, försänkning’, för att nu bara nämna ett halvdussin. Det finns emellertid ytterligare uppemot femtiotalet ”grundord” för att beteckna olika våtmarker i norrbottendialekterna, och då tillkommer ändå en mängd sammansättningar. Räknar man in alla sammansättningar torde så mycket som ett par hundra olika våtmarksbeteckningar ha florerat i de aktuella dialekterna. Detta innebär nu inte att vi skall räkna med en individuell behärskning av alla dessa ord hos någon språkbrukare, däremot har språksystemet alltså tillhandahållit denna rika repertoar.

Ett närstudium av de aktuella norrbottniska våtmarksorden visar att fina betydelsenyanser upprätthållits med ordens hjälp. För den dialektkunniga betecknar ill-landet ett vattensjukt område med dålig bärighet, ett område som finns på vissa myrar och på sjöstränderna, ibland ett område med kall­källor. Ill-landet är särskilt farligt på vintern. Det var svårt att köra med hästar där. Ett ill-land hade man respekt för, och ill-land var ett ord som man tidigt lärde barnen som skulle vistas ute i sankmarkerna – ordet hade nästan karaktär av ”skrämord”. Det fanns mycken kunskap nedlagt i detta ord!

Lövsamling under rönnen

Arbetet med att försöka förstå och avlocka dialektorden deras hemligheter skapar stor respekt för tider som flytt och för de kunskaper som forna tiders ”språkande” människor haft. Jag ska lyfta fram ett fint exempel på nyansering i ordförrådet, och hämtar exemplet från dialekten i Edsele i västra Ångermanland, där folkskolläraren Frans Bergvall (1903–1995) under flera decennier lyhört dokumenterade språket.

Det handlar här om rönnen. Rönnstammarna är som bekant ofta förgrenade ända från roten, och en sådan samling stammar kallas rönnstol. Det fanns även säljstolar. När det fanns flera sådana rönn- och säljstolar intill varandra kallades hela området för e lövsop (alltså ett lövsop), ”därför att man på sådana ställen sopade samman lövet med en styv kvast. Lättast gick det att sopa löv i sluttningar till exempel i niporna vid älven.”

Tiden för lövsopningen under hösten kallade kvinnorna i lövsope eller unner lövsope medan männen istället talade om i lövfålle eller unner lövfålle (alltså lövfallet). För männens vidkommande var detta ingen tid för lövsopning, utan det var den del av hösten då skogsfågeln var svår att få inom skotthåll men också den tid då öringen lekte och var på hugget. Vi får här en mycket påträngande bild av arbetsfördelningen mellan kvinnor och män i ett äldre mellannorrländskt samhälle.

Dessa olika exempel visar oss ett äldre, innehållsrikt och påtagligt välutvecklat kunskapssamhälle som är värt uppmärksamhet i en tid då man ibland säger att vi är på väg in i kunskapssamhället. I själva verket lämnar vi samtidigt mycket rika kunskapssamhällen bakom oss, kunskapssamhällen som utgör delar av ett immateriellt kulturarv.