Taxonomi handlar främst om att upptäcka okända arter, placera in var och en på rätt plats i livets träd, beskriva vad man funnit och ge de nya arterna veten­skapliga namn. Själva har vi vigt vårt forskarliv åt mykologin, läran om svamparna. Försök att beräkna antalet svampar på jorden landar mellan en och en halv och tolv miljoner. Antalet kända, vetenskapligt beskrivna arter är ca hundrafemtio tusen. I bästa fall har vi alltså hittat tio procent av svamparna, i sämsta fall bara drygt en procent.

DNA-metoder revolutionerar

En taxonom är först och främst fält­biolog. Bred kunskap om naturen och förmåga att läsa av dess variation är det främsta verktyget när vi går på artjakt. I grunden måste också finnas en gedigen kännedom om artgruppen man vill studera, en erfarenhet som byggs upp successivt under lång tid. Besöken i fält syftar till att samla in material. Varje insamling dokumenteras med foto, och koordinater, vegetation och markför­hållanden noteras. Ytterligare detaljer antecknas hemma och en första gransk­ning i mikroskop görs innan svampen läggs på torken.

Om undersökningen av det färska materialet indikerar att insamlingen kan vara taxonomiskt intressant så är nästa steg att ta svampen till DNA-lab­bet för sekvensering.

Tillgången till DNA-metoder har revolutionerat taxonomin. I princip beskrivs inte längre några nya arter utan att vissa standardiserade bitar av DNA först har dokumenterats. All DNA-information samlas i databaser och standardiseringen gör det möj­ligt för forskare runt om i världen att jämföra sina resultat. Vid sökning används ett dataprogram som kallas BLAST och sökningen resulterar i en lista sorterad efter likhet mellan den DNA-sträng jag arbetar med och de som finns i databasen. Tillhör mitt DNA en beskriven art är det stor sannolikhet att sökningen resulterar i ett namn. Ofta får jag dock ingen exakt träff och då sitter jag kanske med en obeskriven art. Kanske ska betonas, för långt ifrån alla beskrivna arter finns representerade i DNA-databaserna. Ett vanligt resultat är också fullständig träff men inget fullständigt namn. Träffen gäller då oftast DNA från en ekologisk miljöundersökning, till exempel jord­prover, från vilka man extraherat och sekvenserat allt DNA. Det finns alltså inga fruktkroppar att jämföra med men jag får ändå veta att det på andra håll finns DNA-spår efter den svamp som jag samlat och just nu intresserar mig för.

DNA används också för fyloge­netisk analys, en rad olika metoder för att rekonstruera evolutionen och redovisa detta i något slag av diagram, i praktiken oftast ett träd. Närliggande grenar i trädet visar på nära släktskap. Den fylogenetiska analysen ger stöd för placering av arter i släkten, familjer, ordningar och så vidare. Inom myko­login dominerar det fylogenetiska artbegreppet nästan fullständigt. Man litar alltså på att de minsta grupper som den fylogenetiska analysen av DNA identifierar motsvarar arter.

…men räcker DNA?

DNA-revolutionen har inspirerat en del forskare till att argumentera för att tillåta att nya arter beskrivs enbart utifrån ett DNA-prov. Enligt interna­tionellt accepterade nomenklaturregler

(se sid. 22) måste det finnas en fruktkropp, ett så kallat typexemplar, för att beskrivningen av en ny art ska godkännas. Att beskriva arter baserat enbart på deras DNA skulle visserligen göra att dokumentationen av den biologiska mångfalden kan gå fortare. Å andra sidan har den dokumentationen ett starkt begränsat värde eftersom vi faktiskt inte vet något om hur dessa arter ser ut. Det är till exempel svårt att tänka sig bevarandeåtgärder riktade mot arter med okänt utseende. Därför är beskriv­ningen av arters utseende fortfarande central i det taxonomiska hantverket. Beskrivningen syftar till att visa på hur olika arter skiljer sig åt, vilket bland annat gör det möjligt att art­bestämma det man hittar under utflykter och inventeringar.

Svampar är notoriskt svåra att identifiera och kräver i de flesta fall mikroskopering för säker namnsättning. En svamptaxonom till­bringar därför många timmar vid mikroskopet för att kunna beskriva hyfer, sporer och de olika typer av organ som kännetecknar arter och släkten. Studiematerial hämtas inte bara från naturen utan också från våra offentliga herbarier. Herbarier världen över samarbetar och lånar i de flesta fall ut material utan kost­nad. Det typexemplar som väljs ut när en ny art beskrivs måste deponeras i ett herbarium som är internationellt erkänt. Möjligheten att kunna undersöka sådana typer är en viktig del i det taxonomiska arbetet, bland annat för att undvika att beskriva en art som redan har fått ett namn.

Från Linné till internet

Taxonomin är unik bland naturvetenskaperna för att allt det som skrivits tidigare fortfarande är relevant för dagens taxonomer. De veten­skapliga namnens giltighet räknas från Linnés stora verk Species Plantarum från 1753. När nya arter ska beskrivas gäller det därför att känna till vad som publicerats sedan Linnés tid. Äldre böcker och tidskrifter är idag oftast digitali­serade och fritt tillgängliga via internet. En viktig resurs på nätet är också de namndataba­ser som samlar alla vetenskapliga artnamn och uppgifter om var och när de publicerats.

Text: Ellen Larsson, docent i biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet & Karl-Henrik Larsson, professor emeritus, Naturhistorisk museum, Universitetet i Oslo