TEMA: STYRMEDELI miljöbalken har orden ”biologisk mångfald” slutat synas. Begreppet finns endast på två ställen och i instruktionen som styr Naturvårdsverket byttes ”god miljö” och ”biologisk mångfald” ut mot ”ekologiskt hållbar utveckling” för något år sedan. Det finns heller inget miljökvalitetsmål som heter mångfald. Ändå är mångfalden en av de ”gröna trådar” som underförstått håller ihop hela balken. Frågan är om tråden håller att styra med.

I allra första paragrafen skapas den gröna tråden. Där definieras miljöbalkens grundläggande begrepp ”hälsa och miljö” och biologisk mångfald synliggörs. Paragrafen ska påverka ALLA avvägningar som måste göras inför beslut under balken. De alternativ ska väljas som bäst främjar målen i portalparagrafen. Regeln ger också en vag koppling till miljömålen som bör vägleda besluten.

Aktiv skötsel

Stöd för krav på aktiv skötsel av områden finns i kapitel sju ”skydd av områden”, med regler om t.ex. skötselplaner. Det finns potential att införa regler om aktiv hänsyn vid jordbruk, men möjligheten begränsas av att man inte får försvåra pågående markanvändning. Fisket har en egen regel om främjande åtgärder som är en kvarleva från vattenlagen.

En nyhet i miljöbalken är att tillstånd kan ges under villkor av undersökningar, bevarandeåtgärder eller t.o.m. kompensation. Att restaurera förorenade områden är ett sätt att kompensera för tidigare dumheter.

Sist men inte minst finns de nya och vässade redskapen för tillsyn. De kan användas för allt som motverkar balkens mål, dvs. även i mångfaldens tjänst, men förmodligen sätter begränsade resurser käppar i hjulet för mycket av tillsynsredskapens tillämpning.

Skyddande åtgärder

Genom att förpröva och ompröva verksamheter kan man hindra, hålla undan eller åtminstone villkora verksamheter som skadar mångfalden. Hur effektivt detta är beror t.ex. på vilka verksamheter som kräver prövning, vilka bedömningsgrunderna är för att godkänna verksamheterna, vilka villkor som får ställas och vilka som får överklaga besluten.

Förbud

Med hjälp av förbud mot vissa typer av verksamheter kan man effektivt skydda sig mot en del hot. Det gäller exempelvis förbud mot markavvattning, mot vattenkraft i vissa vattendrag, mot industrier vid vissa kuster eller mot byggande vid stränder.

Genom att förbjuda eller dra gränsen för vissa ”störningar” kan man mera generellt avvärja hot, oavsett vilka verksamheter de kommer från. Där ger miljökvalitetsnormerna en bra grund, men de finns ännu bara för luftkvalitet. Om det blir en valsituation mellan att överträda normer eller skada naturmiljön, så vinner normerna varje gång. De är absoluta. Det innebär att vi måste se till att inte hamna i situationer där t.ex. den enda lösningen på luftproblemen är att sprida vägarna över orörda områden. Normerna ökar därmed behovet av långsiktigt förutseende och pekar på behovet av samspel mellan planering (enligt planoch bygglagen) och beslut enligt miljöbalken.

Specifikt skydd

Specifikt och specificerat skydd av områden med värdefull natur – arter, boplatser eller landskap – finns i det centrala kapitel sju. Några begrepp har ändrats och något skyddsinstitut har tillkommit, men det huvudsakliga hindret ”ersättning för avsevärt försvårande av pågående markanvändning inom berörd del” finns kvar.

Ospecifikt skydd

Generellt och ospecificerat skydd ges av de allmänna hänsynsreglerna som kräver försiktighet, skyddsåtgärder, lämplig lokalisering och utbyte av kemiska produkter, så långt det är rimligt. Samma slags allmänna skydd ger hushållningsreglerna. I dessa regler ingår olika slags ”stoppregler”, men när det gäller mångfalden finns det inga absoluta stopp. Där handlar det om avvägningar av vad som är acceptabelt.

Kunskap krävs

Frågan om kunskap är grundläggande för att reglerna ska kunna tillämpas alls och där finns mycket att hämta i balken. Det finns en egen kunskapsregel i hänsynskapitlet och ett eget kapitel om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB). MKB använder inte mångfalden som begrepp men givetvis ingår den i reglerna om syfte, innehåll och som grund för att bedöma om det granskade projektet har betydande miljöpåverkan. Den kanske viktigaste styrningen ger regeln som anger att beslutsmyndigheten ska ta ställning till kvalitén SAMT beakta innehållet i MKB när beslut tas.

Slutligen får inte kopplingen till kommunala planer enligt plan- och bygglagen glömmas. De kommunala planerna måste utan undantag finnas inför beslut enligt balken och ger därför en oöverträffad möjlighet att synliggöra mångfaldens kärnområden, strukturer och viktiga samband. Det är viktigt att personer med kompetens inom biologisk mångfald deltar i planeringen.

En särskild aspekt på kunskap är den som finns hos beslutsmyndigheten. Här lägger miljöbalken exempelvis fast att kompetens från naturvårdsverkets område ska finnas representerat hos miljödomstolarna.

Eget ansvar

Sist men inte minst handlar det om att ta ansvar för sina handlingar. Den inledande hänsynsregeln lägger fast att den som gör något ska bevisa att man då gett prov på all hänsyn som rimligen kunde krävas för att undvika skada (på bl.a. mångfalden). Det är ett mycket viktigt ansvar, den s.k. bevisbördan. Dessutom krävs ekonomiskt ansvar för den skada man ställer till och ett straffansvar som innebär att man kan få böter eller fängelse för brott mot miljöbalken.

Ostyrig mångfald

Många är redskapen att styra med. Det är svårt att överblicka dem och än svårare att skapa sig en uppfattning om de många sammanhang de ska verka i. Därför behövs en mångfald av kompetenser i samarbete! För att vara säkra på att inte styra i diket behöver vi köra sakta men också ha uppsikt bakåt (experternas ”hur var det förr”), åt sidorna (samhällsvetarnas och juristernas ”var är vi – i vilket samhälle”) och framåt (experternas ”hur blir det”). Vi måste också ta hänsyn till politikernas ”hur vill vi det ska bli”.