TEMA: VAD ÄR NATURVÅRD?Arbete med biologisk mångfald kan ta sig många skepnader. Den som tror att invandrares naturvanor inte hänger ihop med biologisk mångfald misstar sig, menar Urban Emanuelsson.

Urban Emanuelsson var CBM:s föreståndare åren 1995–2009.

Foto: Oloph Demker

Det finns några principiella utgångspunkter för arbete med biologisk mångfald som CBM har genom åren tagit fasta på och ibland försökt kombinera:

  1. Det rena bevarandet: all biologisk mångfald på den här planeten är värd att ha kvar.
  2. Säkerhetstänkandet: vi känner inte till alla arters potential ännu. Biologisk mångfald är vår försäkring.
  3. Nyttotänkandet: bevarande motiveras i termer av mer eller mindre direkt nytta för oss.

Först som sist skall sägas att den tredje utgångspunkten varit den viktigaste för CBM, men låt mig först säga något om de två första.

Bevarande för vem?

Att all biologisk mångfald ska bevaras är lätt att hävda i ett middagstal, men i verkligheten krockar utsagan med andra mänskliga behov. Biologisk mångfald kommer att försvinna framöver hur mycket vi än söker ta hänsyn. Befolkningsökning och högre levnadsstandard kommer att ta ut sin rätt hur sorgligt det än kan verka. Ibland ställs andra miljöproblem, inte minst klimatförändringarna, mot bevarandet av biologisk mångfald. Argumentationen kan nästan bli vulgär då fattiga människor i U-länder ställs mot orörda regnskogar. Ett krypande obehag inställer sig lätt när det verkar som att bevarande av biologisk mångfald sker för att tillfredställa oss resursstarka I-landsmänniskor för att vi ska ha något att titta på under semesterresan. Bevarandet sker då knappast på fattiga människors villkor. Konsten är att analysera problematiken tydligt och aldrig spela ut viktiga utvecklingsmål mot varandra.

Svåra prioriteringar

När vi säger biologisk mångfald menar vi mångfald både på gen-, art-, biotop- och funktionsnivå. Men att bevara all biologisk mångfald i alla lägen är en omöjlighet, det skulle kosta alltför stora samhällsresurser. Med detta följer att vi faktiskt måste välja vad som är mest värt att bevara och vad som kan försvinna utan att skadorna blir för stora. När traditionella naturvårdare förr ställdes inför denna sorts prioriteringsfrågor fanns en tendens att vägra svara. Man har inte velat medverka i förstörelsen. Jag kan ha förståelse för denna reaktion, då jag vet hur liten viljan ibland kan vara från samhället och näringslivet att ta hänsyn till biologisk mångfald. Men just därför måste sakkunniga biologer vara med och prioritera för att hålla nere skadorna. Vägrar vi prioritera, sker exploteringe helt utan kunskap.

Framtiden kan därmed verka dyster, inte minst för den del av biologisk mångfald där vi inte kan föra fram rena nyttosynpunkter. Men jag tror inte det är så hopplöst. Tvärtom har CBM genom åren kunnat visa nya innovativa vägar att bevara ”onyttig” biologisk mångfald, samtidigt som vi löser andra miljöproblem och bekämpar fattigdom. Här finns inga patentlösningar, men ett målinriktat arbete på att få fram bra system är en viktig forskningsfråga som berör ekonomer, planerare, historiker, samhällsvetare och biologer. Problemet har länge varit att personer som jobbat med dessa olika frågor närmast har sett varandra som konkurrenter snarare än samarbetspartners.

Arbete i isolering

Nu till det rena materiella nyttotänkandet. Trots att bevarandet av biotoper, gener och arter ger oss uppenbara fördelar så är vi många gånger tämligen overksamma med att aktivt bevara dessa. En anledning till det är att bevarande av biologisk mångfald har inskränkts till specialintresserade personer och yrkesgrupper, och att arbetet många gånger har skett isolerat från annan samhällsverksamhet. Bevarandebiologernas interesse för andra samhällsproblem och produktion har varit svalt. Likaså har personer som arbetat med resurshushållning, socialt välbefinnande eller klimat haft ett svagt intresse för biologisk mångfald-problematiken. Vissa företrädare för skogs- och jordbruk har i bästa fall sett bevarandebiologerna som några man måste arbeta ihop med av legala orsaker eller opinionsskäl. Det ”gemensamma” arbetet har därför mest gått ut på att minimera produktionens eller exploateringens inverkan på biologisk mångfald.

Vi på CBM har länge velat ändra på detta – man kan nog säga att det varit CBM:s viktigaste credo. Det är därför vi under många år engagerat oss i frågor som bara marginellt kan tyckas ha med bevarandet av biologisk mångfald att göra, exempelvis landskap och kulturmiljöer, äldre trädgårdskultur, att få ut invandrare i den svenska naturen, planering av vägar och järnvägar, energifrågor, lokala förvaltningsmodeller, traditionell ekologisk kunskap och urbefolkningars rättigheter. Inte minst vårt arbete med att att hålla ihop vild och odlad mångfald har varit en nyckelfråga för mig. Det handlar delvis om detaljerade bevarandeåtgärder, men vi måste också ta ett ordentligt landskapsperspektiv. Vi har mycket kvar att göra när det gäller att arbeta med hur de ”vilda” och ”odlade” delarna av biologisk mångfald hänger samman i ett landskap, hur vilda ursprungsarter skall tas till vara för att utveckla nya sorter som kan nyttjas på ett resurssnålt sätt i vår odling.

Flerfunktionellt slåtter

Men tillbaka till den princip som jag velat driva, nämligen att uppfinna brukningsystem i landskapet som kan gynna många intressen. Jag vill ge ett exempel på hur vi har arbetat och hur nya brukningssystem kan komma att se ut.

Redan när CBM startades kring 1995 försökte vi få igång restaureringar av våtmarker i landskapet. Ett problem vi såg tidigt var att olika kassakistor i samhället bekostade olika ekosystemtjänster som våtmarkerna kunde bidra med. Fåglarna var naturvårdens skötebarn, miljövården var inriktad på kväve-och fosforretention, och jordbruket på vattenhushållning och jakt. Vi kunde konstatera att många våtmarker blev rikare på fåglar och fungerade bättre som reningsverk om de skördades. Succesivt har man också bätre förstått våtmarkernas värde för att motverka översvämningar. Men skörd förknippades då bara med kostnader. Här såg vi hur slåtter kunde skapa flera värden och samtidigt producera biogas. Men det är först nu de senaste åren som pilotprojekten börjar ta form, där våtmarkshöet kan bli en viktig resurs i ett klimatsmart samhälle. När så biogasen är utvunnen återstår en rötrest som är ett bra gödselmedel. Kretsloppet har slutits.

Det här var bara ett exempel där CBM kan göra skillnad och fylla en viktig nisch även i framtiden, men det förutsätter att nyckelaktörer i vår närhet också stöttar våra tvärvetenskapliga strävanden efter nya lösningar. CBM håller nu på att stärka sin samhällsvetenskapliga inriktning. Det är viktigt om vi skall kunna agera brobyggare, men samtidigt behövs den gedigna biologiska kunskapen. Och det duger då inte att isolera sig i ett elfenbensuniversitet! CBM måste finnas ute i samhället och bygga broar mellan alla som kan vara med och lösa stora samhällsproblem.