TEMA: NATURVÅRDENS VERKTYGNaturvårdsverket har en nyckelroll när det gäller hur naturvårdsarbetet planeras och bedrivs i Sverige, som regeringens centrala myndighet för att genomföra naturvårdspolitiken. Biodiverse fick en pratstund med Claes Svedlindh, som är chef för Naturavdelningen på Naturvårdsverket, och ingår i myndighetens ledningsgrupp. Vi ville försöka utröna var naturvården står idag, vilka redskap som finns och hur de fungerar.
Claes Svedlindh Claes Svedlindh

Foto: Naturvårdsverket

Den första frågan rör vad som utmärker arbetet med naturvård idag, på ett över­gripande plan. Historiskt sett har natur­vården till stor del gått ut på att avsätta områden och låta dem vara. Claes Svedlindh poängterar att det idag är en annan syn som ligger till grund för naturvården: mycket av det som vi ser som värdefull natur är påverkad av historiskt mänskligt bru­kande och hävd, och för att bevara de värden som finns handlar det ofta om aktiv skötsel. Det gäller såväl i dagens skogslandskap som i jordbruks- och fjällandskap.

– Det är mycket vanligare idag att vi inom naturvårdande skötsel försöker efterlikna naturliga störningar, som brand, naturliga vattenflöden eller att fortsätta eller efterlikna betes- eller slåtterhävd.

När det kommer till odlingslandskapet påpekar Claes att det finns mycket att göra. Det finns olika utmaningar i olika landskapstyper: i slättlandska­pen framför allt i södra Sverige är problemen att det intensiva storskaliga jordbruket utarmar den biologiska mångfalden genom stora odlingsenhe­ter, få småbiotoper, utdikning med mera. Medan det i mellan- och skogsbygd handlar mer om att risken för nedläggning av jordbruksmark leder till igenväxning av det öppna landskapet, vilket också hotar den biologiska mångfalden och kulturmiljöer.

Plan för odlingslandskapet

En särskild satsning görs nu på att ta fram en plan för odlingslandskapets biologiska mångfald, i ett samarbete mellan Jordbruksverket, Naturvårds­verket, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna. För att komma vidare med miljömålet om ett rikt odlingslandskap, behövs samordning av och en gemensam långsiktig syn på naturvårdsarbetet. Planen ska presenteras i slutet av 2018.

Claes Svedlindh ser att de mål och åtaganden som finns i planen skulle kunna hejda förlusten av biologisk mångfald. Där finns åtgärder som myndigheterna har rådighet över redan idag såsom bättre samverkan och ökad kunskap om skötselmetoder. Mycket handlar dock om hur Sveriges genomförande av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att se ut. Hur priori­teringar och utformning av stödregler kommer att se ut har en avgörande betydelse för hur den biologiska mångfalden kommer att utvecklas i våra odlingslandskap:

– Vi behöver till exempel höjda ersättningar till de allra mest värdefulla ängs- och betesmarkerna, restaureringar av vissa naturtyper, investeringsstöd till djurstallar i särskilt viktiga bygder, ökad rådgiv­ning och mycket flexiblare regelverk kring skötseln.

Det handlar också om att naturvårdare inser att det måste finnas människor som lever och bor på landsbygden för att odlingslandskapet ska kunna bestå.

– När jag tidigare jobbade med natur och miljö i Östergötlands skärgård konstaterade vi till exem­pel att det var fungerande skolskjuts som var en nyckelfaktor för att upprätthålla betesdriften i delar av skärgården. Ett tydligt exempel på att hållbar utveckling har flera dimensioner, berättar Claes Svedlindh.

Landskapsperspektivet

Många värdefulla naturtyper är idag isolerade från varandra. När användningen av mark och vatten planeras behövs en helhetssyn på regional nivå. Tar Naturvårdsverket några initiativ till att bevara viktiga värden i ett landskapsperspektiv?

– Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag som handlar om att koordinera genomförandet av grön infrastruktur i Sverige. Grön infrastruktur är ett sätt att tänka och agera kring biologisk mång­fald i ett landskapsperspektiv. Det handlar om att ha kunskap om och förstå sambanden i landskapet för att kunna prioritera insatserna.

Genom att hitta sätt att binda ihop miljöer kan ett nätverk av långsiktigt funktionella livsmiljöer skapas. Arbetet med grön infrastruktur baseras på en kartläggning av landskapets kvaliteter, och länsstyrelserna har parallellt ett uppdrag att ta fram regionala handlingsplaner. Dessa planer ska fungera som kunskapsunderlag för dem som fattar beslut om förvaltning av mark och vatten inom alla samhällets sektorer. Det kan handla om en enskild markägare som här kan få stöd för att prioritera sin frivilliga hänsyn eller en planhandläggare på en kommun i samband med upprättandet av översiktsplanen.

De regionala planerna ser förstås olika ut i olika län beroende på vilka landskapstyper som är särskilt viktiga. Vissa län har särskilt priorite­rat skogsmiljöer och andra odlingslandskap eller eklandskap medan andra kanske lagt mest energi på vattenmiljöer. Oftast är det dock en heltäckande kombination av landskapstyper.

– Det handlar om ett långsiktigt sätt att tänka, och det måste få ta tid att utvecklas. Olika län har också kommit olika långt i processen, och hittills har sammanställning av befintlig kunskap prio­riterats och processerna att samverka med olika sektorsföreträdare något som kommer igång först nu. För att få genomslag på bredden handlar det ju oerhört mycket om dialog och samverkan med alla aktörer.

Integrering mellan sektorer?

Det finns ett sektorsansvar i miljöarbetet i Sverige, olika myndigheter råder över olika sektorer. Men många miljöfrågor och problem i naturvården är sektorsövergripande. Hur arbetar Naturvårdsverket med behovet av inte­grering mellan sektorerna?

– Naturvårdsverket ska givetvis vara aktivt stödjande till sektorsmyndigheterna. Vi kan stödja med kunskap om läget i naturmiljön och med att bidra till att utveckla nya verktyg och styrmedel inklusive våra regelverk. Vi kommer nog dessutom även framöver behöva besluta om formellt skydd för de mest värdefulla naturområdena – beroende på hur det går för arter och naturtyper i landskapet som helhet. Vi kommer också behöva genomföra särskilda satsningar på restaurering för att gynna specifika naturtyper eller nyckelarter. En annan vik­tig roll är genomförandet av friluftspolitiken som både ger mental och fysisk hälsa men också bidrar till att människors kunskap om naturen består.

Arbetet med grön infrastruktur och planen för odlingslandskapets biologiska mångfald förutsätter ett sektorsövergripande synsätt.

Naturvårdsarbetet ger upphov till både målkon­flikter och diskussioner mellan olika intressent­grupper. Vad tycker du skulle kunna fungera bättre i naturvården såsom den är utformad idag?

– Just sektorsansvaret borde vara grundbulten och basen i miljöarbetet. Här finns till exempel de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken som en tydlig signal till den som har rådighet över mark och vatten. Men då måste verkligen ansvaret fungera fullt ut med certifieringssystem som belönar den som gör rätt.

Med ett fungerande sektorsansvar borde det gå att hitta förenklingar i regeltillämpningen, anser Claes Svedlindh. Mycket av de senaste årens diskussioner om naturvård i skogen har till exempel handlat om hur artskyddsförordningen och tillståndsprövningen för avverkning i fjällnära skogar har fungerat.

– Här tycker vi från Naturvårdsverket att en viktig grundregel bör vara att kostnader som uppstår hos en markägare till följd av ett myndighetsbeslut som påtagligt inskränker pågående markanvändning ska ersättas från det offentliga. Långsiktigt tycker jag det är jätteviktigt att vi kan förändra regler och styrmedel så att det verkligen blir en vinst för den som gynnar biologisk mångfald. Vi behöver utveckla nya modeller där den som gynnar viktiga ekosys­temtjänster också tjänar på det. Det är förstås ett stort ansvar att äga och förvalta mark och vatten på ett hållbart sätt för framtida generationer. Men det borde aldrig få vara ett problem att ha höga naturvär­den på sin mark.

Läs mer på webben: