”Tyrannosaurus rex” var en av de sista stora dinosaurierna att dö ut. Arten över¬levde inte det femte massutdöendet i slutet av krita, för ca 65 miljoner år sedan. De enda dinosaurier som överlevde detta massutdöende var små och fjäderbeklädda varelser som sedermera utvecklades till det vi kallar fåglar.

Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/ copyleft/fdl.html) or CC-BY-SA-3.0 via Wikimedia Commons

This article is also available in English. Follow this link. Jordens fauna och flora har under de senaste 540 miljoner åren vid fem tillfällen drabbats av mass­utdöenden, med förhöjd utdöendetakt och förlust av minst 75 % av arterna under kortare tid än två miljoner år. De geologiska perioderna ordovicium, devon, perm, trias och krita avslutades med kraftiga nedgångar i alla artgrupper. Massutdöendena orsa­kades av en kombination av klimatförändringar, ändrad sammansättning i atmosfären, kraftigt förändrade livsmiljöer för arterna, och i haven både försurning och syrebrist. Vid det femte massut­döendet, som sannolikt skedde under några få år, försvann alla stora dinosaurier. Många forskare hävdar att vi nu står inför det sjätte massutdöendet, denna gång orsakat av människan. Är det så? För att besvara den frågan måste vi titta närmare på utdöendets nuvarande hastighet och omfattning.

Hur stor är utdöendetakten?

Den normala utdöendetakten har uppskattats till 0,1–2 arter per miljoner arter och år. Det doku­menterade antalet utdöenden i historisk tid (sedan år 1500) uppgår bara till omkring 1000 arter, vilket inte låter mycket med tanke på att drygt 1,7 miljoner arter finns beskrivna, men det är ändå tillräckligt för att orsaka en onormal höjning i utdöendetakten. Bland de djur vi känner till bäst, ryggradsdjuren, har 200 arter dött ut de senaste 100 åren. Med normal utdöendehastighet hade detta tagit upp till 10 000 år, inte 100 år. Utdö­endetakten för ryggradsdjur är alltså redan 100 gånger högre än normalt. Övriga organismer har vi sämre kunskap om, men baserat på bland annat bedömningar av mängden naturliga biotoper som försvunnit har den nuvarande utdöendetakten för jordens alla arter uppskattats vara 10-1000 gånger högre än naturligt.

En bedömningsmetod använder förhållan­det mellan artantal och area, tillsammans med data för kända biotopförluster, för att förutsäga artförlusten. Från 2008 till 2050 förväntas 12–24% av skogen i Amazonas försvinna, vilket skulle leda till förlust av 5–9% av växtarterna. Andra metoder bygger på inventeringar före och efter biotopför­ändringar och extrapoleringar till global skala. Alla metoder har sina svagheter och felkällor, inte minst därför att vi bara känner en bråkdel av de arter som existerar. Mönstret är dock tydligt: för olika djur- och växtgrupper är utdöendehastighe­ten nu mycket högre än normalt. Utdöendehastig­heten för fåglar är nu 100 gånger högre än natur­ligt, och för groddjur 211 gånger högre. Över 25 000 arter är listade som utrotningsho­tade i världen, och många av dem kommer att dö ut inom de närmaste århundradena, vilket kom­mer att höja utdöendetakten ytterligare. Omkring år 2100 bedöms utdöendetakten vara 1500 gånger högre än normalt för fåglarna, och för groddjuren mer än 25 000 gånger högre. Många av de hotade arterna betraktas redan som dömda till undergång, därför att alltför litet av deras naturliga livsmiljöer återstår. De utgör alltså en global utdöendeskuld. Teoretiska art-areamodeller tillämpade på förlust av skogar i Sydostasien tyder på att 79 % av sydosta­siens ryggradsdjur år 2100 kommer att vara dömda till utdöende, men själva förlusten av arterna kan ta mycket längre tid. Om större delen av de globalt hotade arterna dör ut inom ett århundrade kommer utdöendetakten att vara minst 1000 gånger högre än naturligt, vilket är i nivå med tidigare massut­döenden, eller långt över, beroende på hur lång tid de tog.

Hur stort är utdöendets omfattning?

Även utdöendets magnitud närmar sig de tidigare massutdöendenas omfattning. I många djur- och växtgrupper är över 25 % av arterna utrotningsho­tade. För de grupper som drabbats hårdast av män­niskans verksamheter är andelen hotade arter ändå högre: groddjur 42 %, krokodiler 47 %, kottepalmer 63 %, störar 85 %.

En global artförlust är illa nog, men än värre för människans möjlighet att dra nytta av de ekosystemtjänster arterna erbjuder, är den redan pågående förlusten av arter lokalt och regionalt, och den minskande populationsstorleken och utbred­ningen hos många arter. En stor del av artstocken, i synnerhet de stora växtätarna och rovdjuren, kan betraktas som funktionellt utdöd. Det storskaliga mönstret är att endemiska och specialiserade arter slås ut, och ersätts av globala kolonisatörer, det vill säga de arter som gynnas av människans aktiviteter. Resultatet är att de lokala artuppsättningarna blir alltmer lika varandra. Det lokala artantalet kan på så sätt upprätthållas, samtidigt som jorden förlorar artmångfald.

Trenden för de flesta hoten mot arterna är ökande. Det finns nu 6,7 miljarder människor, och redan år 2050 har vi ökat till 9,3 miljarder. Alla dessa människor behöver utrymme att leva på, mat och energi. Detta tar livsutrymme från djur- och växtarter. Mänskligheten använder redan idag 25 % av jordens primärproduktion, i vissa regioner upp till 80 %. Klimatförändringarna förväntas också bli en viktigare hotfaktor de närmaste 100 åren. Den ”perfekta stormen”, i form av klimatförändringar och kraftigt förändrade livsmiljöer, inklusive för­surning och syrebrist i haven, som kännetecknade de fem tidigare massutdöendeperioderna, är redan över oss.

Sjätte massutdöendet närmar sig

Vi är alltså på väg in i det sjätte massutdöendet – denna gång en massutrotning, orsakad av män­niskan. Utdöendetakten är redan tillräckligt hög för att vi ska kunna påstå detta och vi är på väg mot en magnitud på 75 %. Denna massutrotning började redan i slutet av istiden, när människan bidrog till mammutarnas undergång. Om alla hotade ryggradsdjur dör ut inom en nära framtid, och den utdöendehastighet som då uppnås fortsät­ter att råda, kommer 75 % av ryggradsdjuren att vara borta inom 240–540 år. Det ligger flera anta­ganden och grova uppskattningar bakom denna slutsats, men den är inte orimlig.

Prognoserna för den framtida utvecklingen beror i hög grad på hur människan väljer att förvalta jordens resurser. Med radikala och mycket snara förändringar går det att vända trenden i de globala utdöendena. Scenarier för framtida utveckling visar dock på ett komplicerat förhål­lande mellan artbevarande och klimatåtgärder. De scenarier som ger lägsta temperaturökningen är inte de bästa för biologisk mångfald. Det vär­sta scenariet är dock business as usual. Efter de tidigare fem massutdöendena har artmångfalden återhämtat sig, men det har tagit miljoner år. Vad kommer efter det sjätte massutdöendet? Livet kommer sannolikt att bestå, men kommer män­niskan att göra det?