Under hela 1900-talet har svenskarna beskrivits som ett genuint naturälskande folk. Frågan är om det är på det sättet eller om berättelsen om det naturälskande folket i norr är en seglivad myt.

Flera olika förklaringar till svenskarnas vurm för naturen har angivits. Inte sällan har forskare och författare velat koppla samman svenskarna med den svenska naturen med hjälp av diverse klimatläror och geopolitiska utfästelser. Mest kända är antagligen de aforismer som statistikern Gustaf Sundbärg torgförde i boken Det svenska folklynnet (1911). Sundbärg hävdade här att kärleken till naturen är ”djupt rotad hos vårt folk”. Linné sägs ha varit en avgörande inspiratör, även om känslan fanns långt före 1700-talet. Ty ”i sig själf är denna naturdyrkan nog äldre än så, ja den ligger i vårt folks lynne från begynnelsen”. I samma anda verkade litteraturhistorikern Fredrik Böök, som 1924 skrev att ”hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”. Exempel av detta slag kan mångfaldigas.

Nationalromantikens bild

Sådana utsagor är emellertid inte svåra att problematisera. Det bör påpekas att liknande omdömen har framförts i många andra länder och med en liknande retorik. För det andra har de svenskar som uttalat sig om naturen i Sverige inte alltid varit särskilt positivt sinnade. Att svenskarnas naturkärlek skulle vara urgammal är en lika stor myt som idén om att det skulle ha funnits ett specifikt ”svenskt folk” sedan begynnelsen. Faktum är att naturen i Sverige länge sågs som hård och karg, menlös och trist. 1800-talets naturideal var snarare de sydeuropeiska parklandskapen. Svenskarnas påstådda vurm för den egna naturen är i själva verket inte mer än ett sekel gammal.

Under nationalromantiken utvecklades en föreställning om att folket och naturen i Sverige hörde ihop, varvid den svenska identiteten kom att kopplas till naturen på ett nytt sätt. Man kan i efterhand se, att inte bara människorna utan också naturen genomgick en nationaliseringsprocess. Exemplen ovan var alltså delar av en ny berättelse om Sverige och svenskarna där naturen framstod på annorlunda sätt än andra länders natur, ibland också som vackrare och bättre. Naturen framställdes också som en demokratisk mötespunkt: inför naturen var alla svenskar lika, fattiga som rika. Under parollen ”nationell samling” blev därför inte bara den svenska flaggan, den svenska nationalsången och det svenska språket utan också Allemansrätten en viktig nationell symbol.

Nationell inlärningsprocess

Föreställningen om den intima relationen mellan människorna och naturen inom de svenska gränserna formulerades av en vetenskaplig och kulturell elit. Naturnationalismen kan uppfattas i dåtidens landskapsmåleri, naturlyrik och musik liksom i Svenska Turistföreningens verksamhet. Också naturskyddslagstiftningen och den tidiga naturskyddsrörelsen kan ses som uttryck för detta; att bevara naturminnen blev ett sätt att värna om de lämningar som vittnade om Sveriges förflutna.

Genom en nationell inlärningsprocess kom denna föreställning att spridas till en större allmänhet. STF uppmanade svenskarna att lära känna och värna om sitt land och friluftsliv blev snart en viktig verksamhet i Sverige, liksom i andra länder där tiden mellan arbete och fritid separerades. Inlärningsprocessen förstärktes av skolan och andra aktiviteter som riktade sig till barn. Generationer av skolbarn har fått ett intresse för djur och natur uppväckt under skolresor, genom sommarlovens en gång obligatoriska botaniska exkursioner och genom läsning av Selma Lagerlöfs, Elsa Beskows, Inga Borgs och andras lyriska naturskildringar. De har sedermera plockat skräp med Skogsmulle, gått på tur med friluftsfrämjandet och samlat insekter med fältbiologerna, samtidigt som de har nynnat till Israel Kolmodins ”Den blomstertid nu kommer”, Evert Taubes ”Änglamark” eller Ulf Lundells ”Öppna landskap”.

Denna nationella läroprocess har rimligen bidragit till en positiv inställning till naturen hos många människor i Sverige. Frågan är om inställningen har gällt naturen som helhet eller, vilket jag tror, främst naturen inom Sveriges gränser.