Inför Nagoyamötet pratade jag med såväl EU:s miljö­kommissionär som flera forskare och förhandlare och de flesta var skeptiska. Men det som få trodde hände verkligen – världen enades inom FN:s ram om att öka ambitionerna i arbetet för att värna den biologiska mångfalden. Två punkter är viktiga att lyfta fram: dels förhandlingsresultatet, dels vad det säger om mångfaldsfrågan.

Efterlängtade nya mål

En av framgångsnycklarna var överenskommelsen om ett ABS-protokoll, om tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av vinsterna från dessa. Inför Nagoya hade industriländerna betonat tillträde och utvecklingsländerna vinstdelning, men klyftan kunde överbryggas och protokollet träder nu i kraft när det ratificerats av 50 länder. Avtalet är viktigt för att bromsa den okontrollerade jakten på värdefulla gener men också för att det utgör smörjmedel för andra frågor.

När ABS-frågan väl var hanterad i Nagoya enades staterna även om mål för biologisk mångfald som ökar ambitionerna efter misslyckandet att stoppa fortsatta förluster av biologisk mångfald efter 2010.

Överenskommelsen slår fast att 17 procent av land- och vattenområdena, samt 10 procent av kusterna och de marina områdena ska skyddas till år 2020. Avskogningen ska stoppas eller minst halveras och överfisket ska upphöra. Skadliga subventioner ska avvecklas eller reformeras, ekosystem ska restaureras och värdet av den biologiska mångfalden ska synliggöras i ekonomin.

Det är ambitiösa målsättningar som räcker en god bit på vägen för att vända de negativa trenderna. För exempelvis den svenska skogen har miljörörelsen och ett mycket stort forskarupprop krävt 20 procent areal­skydd, endast något mer än Nagoya men omkring tio gånger så mycket som är formellt skyddat idag.

Mikael Karlsson kommenterade Nagoyamötet på Naturskyddsföreningens höstkonferens i Stockholm 2010.

Foto: Oloph Demker

Brådskande reformer

I nästa steg måste länderna snabbt enas om resurser för att uppnå dessa mål i ett globalt perspektiv. Senast på nästa partsmöte 2012 bör den frågan vara löst.

För EU och Sverige, som redan har finansiella muskler, gäller det att direkt implementera uppgörelsen på hemmaplan. Om målen ska nås behöver flera politik­områden stöpas om i grunden. På EU-nivå måste de reformer av jordbrukspolitiken och fiskepolitiken som nu pågår leda till att miljö och hållbarhet sätts i första rummet. Sker det inte vid denna reformrunda så blir det nästa gång för sent i relation till målen.

På nationell nivå behöver naturvårdspolitiken förstärkas och skogspolitiken stöpas om. Värdefulla skogar ska inte längre få avverkas och långt större arealer måste skyddas. 17-procentsmålet rör ekologiskt representativa områden och gäller därför respektive biotop i ett nationellt perspektiv. Därmed borde miljö­kvalitetsmålen, exempelvis Levande skogar, skärpas till Nagoyanivån och anslagen öka i samma grad.

Det återstår nu att se om miljöminister Andreas Carlgren, som engagerat drev på för en ambitiös överenskommelse i Nagoya, lyckas få med sig minister­kollegorna även på hemmaplan.

Jag tror att det är fullt möjligt. En anledning till förhandlingsresultatet var nämligen den växande insikten om mångfaldens betydelse för samhällsekonomin. Inte minst studierna från den så kallade TEEB-rapporten, The Economics of Ecosystems and Biodiversity, hjälper dem som planerar samhället med kalkylblad för att räkna med naturen.

Nu handlar förstås skyddet av biologisk mångfald inte främst om det som kan monetariseras. I botten ligger en etisk värdering att det är fel i sig att utrota arter. Men värderingsövningarna hjälper oss i arbetet.

Att inte så långt som möjligt synliggöra naturens prislappar i ekonomin är att i praktiken sätta dem till noll. Det om något skulle försvåra genomförandet av FN-diplomatins framsteg i Nagoya.