Hör här en dålig ”nyhet”: antalet däggdjur, fiskar, fåglar, groddjur och kräldjur har minskat dramatiskt. Ja, men den nyheten är vi ju vana vid. Den återkommer sedan årtionden i olika skepnader. Just den här gången, i oktober 2024, är den hämtad från Living Planet Report, ett samarbete mellan WWF och London Zoological Society. Vi är många som ändå blir olyckliga varje gång. Däggdjuren som är så stora och vackra när man ser dem i naturen eller i naturfilmerna, några i taget eller kanske en flock men alltid i begränsat antal. 73 procent färre sedan 1970 – en enorm utglesning eller ett totalt försvinnande från stora områden. De allra flesta är borta.
Vem ser det osynliga?
Många engagerar sig faktiskt i kampen för att få stopp på den massutrotningen. Frivilliga över hela världen, och vissa stater, gör insatser för att skydda de mest uppenbart hotade stora djuren; gorillor, elefanter och tigrar. Annat är det i den andra ändan av mångfalden. Jag tänker på de allra minsta, på insekter, svampar, bakterier. Och alla de tusentals eller miljontals aktiviteter som de utövar i sin osynliga värld, långt bortom min förmåga att iaktta. Det myller av liv som ger landskapet dess växtkraft, som ger oss människor vår förmåga att alls leva vidare här på jorden. Vad är följden av att denna naturens enorma rikedom till största delen är osynlig och ofattbar?
Är inte just osynligheten rentav den biologiska mångfaldens största problem?
Ja, är inte just osynligheten rentav den biologiska mångfaldens största problem? Larmrapporterna larmar inte lika högt när det som förvinner ändå inte syns. Den som vill komma till mångfaldens försvar måste lära sig utantill och förstå en hel massa om vad som utspelar sig i naturen. Det fordrar bildning och utbildning, kunskapen förmedlas oftast som forskningsresultat, alltmer sällan uppstår den som erfarenhetsbaserad kunskap direkt ifrån naturen. Den blir en slags elitprojekt, något för ett fåtal studerade personer som har tid att läsa böcker på arbetstid, och därutöver kanske några få amatörer som vigt sitt liv åt att studera mikrolivet direkt på marken.
Spelar förlusten av mångfalden någon roll?
Jag själv har knappast ens skrapat på ytan. Jag skriver om biologisk mångfald i jord- och skogsbruk. Men jag är samhällsvetare, mina kunskaper om mångfaldens väsen blir en slags utantilläxa: jag kanske lär mig att niohundra arter är helt knutna till eken. Vad betyder det? Vad spelar det för roll om det är nittio arter eller niotusen? Vad spelar det för roll för mig och för den värld jag lever i om de finns eller inte? Hur påverkar det livet för mig eller mina barnbarn? Jag är inte säker på att ens miljöministern skulle kunna reda ut dessa frågor.
Sekundsnabba ögonblick på en exkursion med biologer kan jag känna betydelsen av mångfalden. När vi pratar om slåtterängens liv och vård, om matproduktionen, eller mykorrhizans funktion i skogen. Jag känner hur det surrar under fötterna. Eller som i somras när jag blev hembjuden till entomologen Bengt Ehnström i hans stuga i Nås i Dalarna. Han hade 50 000–60 000 insekter hemma, det var insekter i alla lådor och skåp, noggrant nålade i glaslådor. Tanken svindlade vid denna mångfald, och den enorma kunskap om den som ändå kan finnas i en enda människa.
Endast ca 14 procent av jordens uppskattningsvis 8 miljoner arter (eukaryoter) är beskrivna av vetenskapen. En del finns i entomologen Bengt Ehnströms samling.Foto: Erik Westholm
Osynlighetens pris
Vad har osynligheten betytt för hur mångfalden hanteras i politiken? Skogsavverkningarna rullar vidare trots att de har starkt negativ inverkan på fler än 1400 arter. Globalt sett handlar det om kanske en miljon arter som är utrotningshotade; en ofattbar siffra, larmklockorna ringer för fullt. Naturvårdsverket skriver: ”De mest brådskande hoten mot biologisk mångfald, som förlusten av skogar med höga naturvärden, behöver hejdas med ganska omedelbar verkan.” Men nu är det så att ju mer Naturvårdsverket oroar politiken, desto mer skärs anslagen ner.
Inom skogsvetenskaperna blev kunskap om produktion av virke mycket viktigare än kunskap om naturen. I samhällsvetenskapen finns ett fält som handlar om hur det går till när viss kunskap får stort inflytande medan annan (obekväm) kunskap som är relevant för det system man studerar trängs undan. Det har skett över många decennier i skogsforskningen där anslagen har styrts mot forskning om ökad produktion med kalhyggesbruk, medan forskningen om andra sätt att sköta och använda skogen varit försvinnande små. Framför allt är det den biologiska mångfalden som har fått stryka på foten.
Det livsviktiga ses som ovidkommande
Så här skrev tidigare dekanus på skogsfakulteten på Sveriges lantbruksuniversitet i Skogsaktuellt 2021: ”Med dagens skogsbruk är [det] helt enkelt omöjligt att förena Sveriges mål för biologisk mångfald med den växande bioekonomi som behövs för att nå många andra viktiga samhällsmål”. Det som dekanus beskriver här är en av grundbultarna i hela den svenska skogspolitiken: Skogen ska inte ses som ett ekosystem utan som ett produktionssystem. Den tankefiguren har haft mycket hjälp av att den biologiska mångfalden är osynlig och ofattbar.
Det har gjort det möjligt att förklara mångfalden som ovidkommande trots att den är livsnödvändig för oss människor. Och anses den ovidkommande så behöver vi inte vara rädda om den. Det är därför som resterna av tusenåriga ekosystem har kunnat elimineras på bara ett par årtionden. Medan du läste det här så gick skogsmaskiner för full maskin och utraderade ännu mer av de sista gammelskogarna i Sverige. Förändringar som har evighetskaraktär både bakåt och framåt.
Erik Westholm, professor emeritus, inst. för stad och land, SLU.