All skog som finns har gjort klimatnytta genom att ta upp och lagra koldioxid från atmosfären. På så sätt är koldioxidhalten lägre i atmosfären än vad den annars skulle ha varit om Sverige varit trädlöst.
I Sverige brukas närmare 75 % av skogen aktivt idag och har en hög årlig nettotillväxt. Utsläpp av fossil koldioxid kan motverkas om man ökar upplagringen av kol i skogen. Om man avstår att avverka den årliga tillväxten i en brukad skog ökar virkesförrådet och därmed kolförrådet. Varje år som kolförrådet i skogen ökar så gör skogen ny klimatnytta genom att ta upp koldioxid från atmosfären så att ökning till följd av användningen av fossila råvaror motverkas. Man kan säga att man byter ett fossilt kollager i jordskorpan mot ett kollager i skogen ovanpå jordskorpan. För varje kubikmeter i lagerökning så binds det in kol som motsvarar ungefär 700 kg koldioxid. Nu kan ju inte ett skogslandskap innehålla hur mycket skog som helst, till slut blir träd gamla, växer sämre och det blir allt svårare att fortsätta med att öka kolförrådet för att göra mer klimatnytta. När man når ett tillstånd då skogslandskapet inte längre kan visa på nettotillväxt har skogen spelat ut sin roll i klimatarbetet och kan inte göra ytterligare klimatnytta. Hela skogen måste nu förvaltas som ett statiskt kolförråd som inte får minska någonsin i framtiden om klimatnyttan i sin helhet ska behållas. Att välja en strategi som bygger på att lagra kol i den brukade skogen kan alltså vara effektiv i ett kort till medellångt tidsperspektiv (mer än 50 år) men den låser in skogsråvaran i ett statiskt kolförråd för all framtid om klimatnyttan ska bestå.
Normalt så skördas huvuddelen av den årliga tillväxten i en brukad skog. Det betyder att upplagringen av kol i skogen inte blir så hög som den skulle kunnat bli utan avverkning, men istället kan samhället använda skogsprodukterna för konsumtion. När man räknar på hela skogssektorns kolbalans (allt från skogens tillväxt, skötsel, avverkning, transport och industriproduktion) så kan man konstatera att nettoutsläppen av koldioxid blir mycket lägre än vad utsläppen skulle ha varit om vi inte haft aktivt skogsbruk utan istället tillgodosett samhällets konsumtionsbehov på annat sätt (mer fossilt, stål, betong med mera). Lite förenklat kan man säga att för varje kubikmeter skog som skördas i Sverige så blir utsläppen av koldioxid till atmosfären ca 500 kg lägre än vad de annars skulle ha varit. Detta är en genomsnittssiffra som bygger på nuvarande användning av skogsråvaran. Med en annan användning av skogsråvaran (till exempel mer solida träprodukter och mer biobränslen) kan substitutionseffekten bli högre (mer än 700 kg koldioxid per nyttjad kubikmeter). Om skogens tillväxt ökar jämfört med idag kan man också öka uttaget av skogsråvara utan att kolförrådet minskar.
Klimatnytta förutsätter ökad tillväxt
Ökad tillväxt skulle innebära möjlighet till ökad klimatnytta. Nya kubikmeter som används till att substituera mer stål och betong i träbyggnader eller substituerar fossila bränslen kan ge mer än dubbelt så stor klimatnytta och bidra till att utsläppen av koldioxid minskar jämfört med idag. Om skogens tillväxt ökade med 50 % och all extra tillväxt användes enbart för att ersätta energiintensiva material och fossila produkter skulle Sverige kunna nå noll utsläpp av koldioxid med skogen som verktyg kanske redan 2050.
Sammanfattningsvis: Skog som inte växer kan inte göra ytterligare klimatnytta. Ju högre tillväxt desto större potential att göra klimatnytta – det gäller oavsett om man väljer strategin att lagra eller substituera (eller en kombination). Och det gäller oavsett vad man väljer för skogsskötselsystem. Klimatnyttan styrs inte av om man väljer kontinuitetsskogsbruk eller trakthyggesbruk – den styrs av hur mycket skogen växer. Det betyder också att skogens tillväxt måste öka i framtiden om den ska göra större klimatnytta än vad den redan gör.
Tydlig målkonflikt
Man kan alltså konstatera att det vore väldigt effektivt att intensifiera skogsbruket ytterligare om Sverige ska nå visionen om ett fossilfritt samhälle och motverka klimatförändringen. Det finns dock problem med en sådan strategi. Redan idag så innebär det aktiva skogsbruket att många skogslevande arter minskar i förekomst. Ett än mer produktionsintensivt skogsbruk skulle förstås ytterligare försvåra att nå de miljömål som är kopplade till biologisk mångfald. Det innebär att det finns en tydlig målkonflikt mellan miljömålen, inte minst mellan målen ”begränsad klimatpåverkan” och ”levande skogar”. För att motverka klimatförändringen och nå målet med ett fossiloberoende samhälle borde vi bland annat satsa på att öka skogens tillväxt och bruka den mer intensivt men för att nå bevarandemålen så borde ytterligare skogsarealer undantas från brukande och skogen i övrigt brukas mindre intensivt. En komplicerande omständighet är att klimatförändringen i sig utgör ett hot mot vår biologiska mångfald som vi känner den idag. Det betyder att det finns en risk att den biologiska mångfalden hotas om vi brukar skogen mer intensivt men också om vi inte brukar skogen och det får som följd att klimatet förändras mer än det annars skulle göra.
Varje år som kolförrådet i skogen ökar så gör skogen ny klimatnytta genom att ta upp koldioxid från atmosfären så att ökning till följd av användningen av fossila råvaror motverkas.Foto: Ill: Future Forests
Kanske är det dags att fundera på alternativ till den nu rådande modellen för svenskt skogsbruk. En variant vore att intensifiera skogsbruket i delar av landskapet och samtidigt avsätta mer skog för naturvård i andra delar. Då kanske det kan gå att både öka den totala produktionen och förbättra arters överlevnad på sikt. Men både dagens svenska skogslagstiftning och certifieringssystem som FSC begränsar möjligheterna att bedriva ett differentierat skogsbruk fullt ut eftersom viss naturhänsyn måste tas överallt.
En sak är i vart fall säker, och det är att vi har många svåra avvägningar framför oss när beslut ska fattas om hur skogens som naturresurs brukas på bästa sätt.