I oktober släppte WWF sin Living Planet Report, som beskriver planetens hälsotillstånd. Det är, som väntat, ingen särskilt upplyftande läsning. Invånarna i Sverige har världens 13:e största ekologiska fotavtryck, till stor del på grund av vår höga konsumtion av kött och bensinbilar.
En intressant punkt i rapporten handlar om skillnaderna mellan de södra, tropiska, delarna av världen och de norra, tempererade. I Syd pekar biodiversitetskurvan brant nedåt, medan den i Nord faktiskt sakta har börjat återhämta sig sedan 1970-talet. Ett skäl till det är satsningar i rika länder på miljö- och naturvård. Men till stor det är det vårt ekologiska fotavtryck som flödar över. Vi exporterar helt enkelt det exploateringstryck som naturen här förut har stått ut med till andra delar av jorden, förklarar Världsnaturfondens naturvårdschef Peter Westman.
Det allra mesta i den här rapporten är som sagt inga nyheter. Det ekologiska fotavtrycket från världens befolkning har ökat med ungefär tre gånger sedan 60-talet. De geografiska skillnaderna är gigantiska: bland de fattigaste länderna har fotavtrycket snarast minskat. BNP säger inte mycket om egentlig utveckling. Och Sverige måste börja diskutera hur vi kan minska vårt ekologiska fotavtryck och anpassa det till det gemensamma miljöutrymme som finns på planeten.
Rapporter som denna är viktiga, men man skulle kunna tycka att det bör räcka med information nu. Sättet att mäta och räkna ut precis hur illa det ligger till finjusteras för varje år. Ändå konstaterar WWF-experterna som presenterar rapporten att det man kallar för den ”politiska viljan” tycks vara stendöd.
Kanske är det då dags för både miljö- och klimatrörelsen att byta angreppspunkt? Inte bara bombardera med siffror och vetenskap utan snarare prata om varför vi beter oss som vi gör, trots att det är helt irrationellt? Diskutera vilka värderingar och bakomliggande antaganden vi agerar utifrån?
Några som är inne på det spåret är Tom Crompton och hans kollegor på WWF i Storbritannien, som på sistone har arbetat inom projektet Strategies for change, där man undersöker värderingar och vilken roll de har i att få igång förändringar.
Här i Sverige är det mindre sådant. Men att kulturvärlden börjar ge sig in i klimatdebatten känns som ett bra tecken. Strax efter att Living Planet Report släpptes blev jag inbjuden när artistnätverket No More Lullabies visade filmen Home och diskuterade med publiken. Jag blev oerhört glad över gensvaret jag fick när jag efterlyste nya berättelser om vad som är ett gott liv, en bra semester och meningen med livet – i låttexter, filmmanus, romaner och konstverk. För det är långt ifrån bara siffror och fakta som formar oss.
Så är det dags nu för en peak oil-skulptur, en poplåt om kärlek i trädgårdslandet eller en chicklitroman där hjältinnan åker tåg och går på klädbytarfester? Jag väntar.
Texten är publicerad på Effektbloggen, www.effektmagasin.se