Plantering av barrskog är historiskt sett en mycket sen företeelse och fortfarande finns skogslandskap som inte berörts av modernt skogsbruk. Mycket av dagens biologiska mångfald är varken anpassad till eller beroende av beståndsbildande skog för sin uthålliga överlevnad. Däremot är kontinuitet av gamla träd i mer eller mindre ljusöppna miljöer av avgörande betydelse. Dessa miljöer dominerade merparten av utmarken inom den boreonemorala zonen åtminstone från 1700-talets början och inom den nemorala zonen betydligt längre bakåt i tiden. Betesmarker, ängar, åkerlyckor och svedjebruk präglade landskapet. Bete och styrd eld samt skogsbränder var de viktigaste påverkansfaktorerna. Denna grundläggande skötsel är i princip borta idag, men kan givetvis återinföras om resurser och inte minst vilja och handlingskraft finns.
Gran senkomling i syd
Sveriges skogslandskap söder om limes norrlandicus har alltid varit lövskogsdominerat, dock med ett påtagligt inslag av tall. Den naturligt betingade lövdominansen förstärktes kraftigt av jordbruket, särskilt beträffande ängarnas och ekhagarnas ädellövträd, hamlingsträd samt frukt- och bärträd. Vårt enda skuggivande barrträd, granen, är i södra Sverige en historiskt sett mycket sen invandrare. Som fullvuxet träd undanträngdes granen i stor utsträckning till bergsbranter, sumpmarker och andra brandrefugier i landskapet. Rödlistade arter knutna till gran är vanliga i norr men sällsynta eller saknas helt i söder. Mycket tyder på att dessa arter behöver en tusenårig grankontinuitet.
Historielös landskapsvård otillräcklig
Sverige har ett ovanligt bra, men tyvärr bara sporadiskt nyttjat källmaterial för forskning kring landskapets historia, markanvändning och hävd. Pollenanalyser, de storskaliga historiska kartorna, skrivna källor och inte minst landskapet självt ger sammantagna möjlighet till en god beskrivning av landskaps- och markanvändningshistorien.
”Landskapet känner inget stillestånd!” skrev redan Carl Fries. Dessa fyra grundläggande ord för allt bevarandearbete har landskapsforskare senare förtydligat genom att slå fast: ”Landskapet är inte ett tillstånd utan en process.” Landskapet kommer någonstans ifrån och är på väg någon annanstans. Dagens situation kan kanske liknas vid en ögonblicksbild ur en tvåtimmars långfilm. Den självklara konsekvensen för allt natur- och kulturmiljövårdsarbete är att inga målformuleringar eller skötselåtgärder kan beslutas utan kunskap om växelspelet mellan de naturgivna förutsättningarna i landskapet och människans nyttjande av dessa: landskapets markhistoria, markanvändning och hävd. Utan kunskap om hur de värden vi är satta att bevara har uppkommit och utvecklats till dagens situation har vi givetvis inte heller tillräcklig kunskap att besluta om de rätta målen eller de rätta åtgärderna att nå dessa mål.
I jordbrukslandskapet baseras bevarandearbetet sedan decennier på denna grundläggande kunskap. På så sätt har arbetet räddat arter, naturtyper och kulturmiljövärden i en omfattning som tedde sig helt utopisk för ett par decennier sedan. Men i skogslandskapet nyttjas i stort sett inte denna insikt och ekonomiska styrmedel saknas för kontinuerlig skötsel. Vi kan inte längre gömma oss bakom påståendet att vi saknar kunskap för att bevara skogslandskapets skötselberoende biodiversitet. Förmodligen är kunskapen om de långsiktiga effekterna av fri utveckling sämre.
Irrelevant landskapsdelning
Landskapet har på myndighetsnivå av praktiska skäl ”sågats itu” och därefter cementerats till ett separat jordbrukslandskap och ett separat skogsbrukslandskap. Uppdragen att arbeta utifrån en helhetssyn på landskapet kommer därmed i skymundan. Från biodiversitetssynpunkt och ur bondens synvinkel är det ”itusågade” landskapet irrelevant. För dem är landskap liktydigt med hela det resursområde bonden och delar av biodiversiteten behöver för sin uthålliga överlevnad. Denna insikt måste också ligga till grund för stora delar av bevarandearbetet.
I skogslandskapet är ”utarmning” redan ett faktum. Som exempel kan nämnas att ett antal skalbaggar som alltid karaktäriserats som skogsskalbaggar idag har sina enda kända förekomster i jordbrukslandskapet. Många inventeringar visar att den skötselberoende biodiversiteten i form av arter och miljöer fortfarande kan vara betydande på före detta utmark och att det finns minst 10 000 hektar sådana miljöer som fortfarande är möjliga att restaurera.
Total och säker kunskap om antalet arter som gynnas respektive missgynnas av skötsel saknas. Vad vi däremot vet är att det finns två kategorier av arter och naturtyper, nämligen de som är beroende av mer eller mindre intensiv och kontinuerlig skötsel samt de som är beroende av skog i bemärkelsen täta och gamla bestånd. Att bara arbeta med den ena kategorin ger alltså inte ens i teorin förutsättningar att nå uppsatta miljökvalitetsmål. Ett trovärdigt och effektivt bevarandearbete måste bestå av en kombination av restaurering och skötsel och områden för spontan utveckling.
Landskapsvärden och biologisk mångfald handlar dessutom om så mycket mer än arter. Ekosystem, naturtyper, växtsamhällen, kulturmiljövärden och sociala värden är alla centrala i naturvården. Betesmarker, hamlade träd, frukt- och bärträd och gamla torpmiljöer har lika stort värde och lika stort berättigande ur kulturmiljövårdssynpunkt som ur biodiversitetssynpunkt – och detta oavsett om de befinner sig i jordbruks- eller skogsbrukslandskap. Skogsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Centrum för biologisk mångfald har startat ett samarbete rörande landskapets biologiska kulturarv. Det skulle vara mycket värdefullt om Artdatabanken upprättade en rödlista för växtsamhällen och naturtyper.