- Forskningen stöder certifieringsstandardernas rekommendation att spara rotvältor, död ved och evighetsträd i skogen. Foto: Urban Emanuelsson.
En stor del av Sveriges skogsägare är idag certifierade enligt FSC (Forest Stewardship Council) eller PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes). Certifieringen innebär att skogsägaren åtar sig att följa vissa riktlinjer – certifieringsstandarden – som utformats av medlemmarna. På FSC:s hemsida uppges att: ”I FSC-certifierade skogar ställs bland annat krav på att urbefolkningars rättigheter respekteras och att biologiskt värdefull skog sköts på ett sådant sätt att naturvärdena bevaras.” På PEFC:s hemsida kan man läsa att målet är att främja balans mellan skogsproduktion, miljövård och sociala intressen.
Certifiering relevant för mångfalden?
En viktig fråga är förstås huruvida den standard man har satt medför att naturvärdena bevaras. Är standarden biologiskt relevant och ligger gränsvärdena på rätt nivå? CBM genomförde en litteraturstudie för att ta reda på forskningens svar på frågan.
Resultatet visar helt klart att standarden, både i FSC och PEFC, verkligen tagit fasta på faktorer som har betydelse för mångfalden. Det finns ett tydligt stöd för att vissa skogsbiotoper, framförallt nyckelbiotoper, helt bör undantas från skogsbruk, att det kan vara värdefullt att lämna evighetsträd, död ved, rotvältor, att det är bra att öka lövandelen i barrskog och lövskogsarealen och att brand är en viktig faktor för mångfalden. Till stor del sammanfaller de faktorer man identifierat i certifieringsstandarden med de som finns med i Skogsvårdslagen, men i certifieringsstandarden har man i vissa fall gått ett steg längre och specificerat hur många träd som ska lämnas och hur stora arealer som ska avsättas.
Hur mycket ska lämnas?
En betydligt svårare fråga än vilka faktorer som bör ingå i standarden är hur mycket som bör lämnas i form av evighetsträd och andra objekt. Här är svaret från forskningen inte lika tydligt. Det visar sig att svaret varierar avsevärt beroende på vilka naturvärden som finns i närheten, hur kvarlämnade träd och biotoper är placerade i landskapet, vilken skogsbiotop man arbetar i och vilka arter man har för avsikt att bevara.
Certifieringen är tveklöst generellt positiv för naturvärdena i skogen, men effektiviteten av åtgärderna varierar avsevärt. Ett av huvudproblemen, både med certifiering och generella hänsyn är att alla måste göra på samma sätt överallt oavsett landsända eller skogsbiotop. Nästa steg borde rimligen vara att utveckla regionalt anpassade certifieringsstandarder där man framförallt tar hänsyn till skogsbiotopen och vilken som är den naturliga störningsregimen.