Vår del av världen är rik på biologisk mångfald och genetiska resurser, mycket mer än många kanske är medvetna om. De utgör vårt framtida försäk­ringskapital. Men vi förvaltar dem inte på bästa möjliga sätt. Allmän okun­skap, överexploatering av växtmiljöer, igenläggning av jordbruksmark och klimatförändringarna med ökade risker för skadegörare samverkar med många andra faktorer till att sätta hög press på de genetiska resurserna.

Men för fortsatt utveckling av europeiskt jord- och skogsbruk mot ökad hållbarhet, konkurrenskraft och långsiktighet måste EU, och Europa, inta ett mycket mer målinriktat arbete på att hushålla med, samt klokt förvalta och bruka de genetiska resurser som står oss till buds.

Inom Europa finns sedan en lång tid tillbaka tre skilda nätverk som vart och ett arbetar för att bevara och hållbart bruka vår världsdels genetiska resurser i jord- och skogsbruk: för växter, skog och djur. Nätverken samarbetar sedan 2018 i ett Horizon2020-program, finansierat med 3 miljoner euro, för att i slutändan få tillstånd en gemensam strategi för genetiska resurser inom dessa tre områden.

Handlingsplaner från FN

För att göra en historisk överblick över de politiska processerna i Europa för att skydda genetiska resurser, drar vi tillbaka klockan ca 25 år. Den 24 mars 1994 blev Europeiska unionen part till konventionen om biologisk mångfald. Konventionen, ofta förkortad CBD på grund av den engelska benämningen (Convention on Biological Diversity), vilar på tre grundpelare:

• den biologiska mångfalden – och därmed också de genetiska resurserna – ska bevaras,

• mångfalden ska användas på ett håll­bart sätt,

• och eventuella vinster som uppstår när den används – till exempel genom växtförädling – ska fördelas rättvist.

CBD ledde till att de genetiska resurserna kom upp på dagordningen. För en del länder kom dock de efter­följande insatserna senare att framstå som överilade eftersom ingen tycktes ha funderat över de möjliga konse­kvenserna vad gäller, bland annat, ett förenklat tillträde till genetiska resurser. 1996 publicerade FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan FAO sin första globala statusrapport över världens växtgene­tiska resurser (den tredje i ordningen är under arbete just nu). Två år senare antog FAO:s kommission för genetiska resurser världens första handlingsplan för att stärka det nationella, regionala och internationella insatserna för den odlade mångfalden.

Liknande globala statusrapporter och handlingsplaner har efter mycken möda tagits fram och satts i verket också för husdjurens och skogens genetiska resurser.

Men EU då?

Som nämnts är det snart 30 år sedan EU blev part till CBD. Men vad har egentligen hänt under den tiden?

Ett är i alla fall säkert och det är att EU inte har lyckats att samla krafterna för att utforma en enhetlig politik för att bevara och hållbart bruka den biologiska mångfalden. En tydlig illustration är det faktum att frågor som rör genetiska resurser hanteras av fem olika generaldirektorat som vart och ett lägger sitt särskilda perspektiv på ämnesområdet. Det har dels lett till att ge en splittrad bild av vad unionen vill och strävar efter, dels har det försvårat kontakterna med kommissionen efter­som EU:s olika berörda aktörer inte riktigt har vetat hur dialogen ska kunna föras, och inte heller med vem. Men nu tycks flera pusselbitar – slumpmässigt eller inte – kunna falla på plats.

Det har nog inte undgått många att den nya kommissionen under ordförande Ursula von der Leyen har anträtt en ny väg både när det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken och ansträngningarna för att komma till rätta med det allvarliga läget när det gäller unionens biologiska mångfald. I kommissionens nya strategi för att möta våra klimat- och miljöutma­ningar, den gröna given (Green Deal; se Biodiverse 4/2020), läggs särskild vikt vid den biologiska mångfalden.

Och bara det faktum att förslaget till ny strategi för biologisk mång­fald för 2030 nämner den genetiska mångfalden gör att frågan i ett slag har lyfts upp till högsta politiska nivå, och i ett politiskt sammanhang som ges generellt stöd – även om texten inte är så specifik och har en innebo­ende töjmån.

GenRes Bridge är ett dialogprojekt med deltagande från ett brett spektrum av aktörer inom varje så kallad genresursdomän, det vill säga djur, skog och växter. Illustrationer: Fredrik Saarkoppel, foto: Håkan Tunón.

Foto: Illustrationer: Fredrik Saarkoppel, Foto: Håkan Tunón.

”Genresursbron”

Tre europeiska nätverk för genetiska resurser arbetar alltså nu gemensamt för att ta fram en enhetlig strategi för genetiska resurser. Och siktet är inställt på att stärka Europas samlade insatser – också när det gäller icke-EU-länder. Horizon2020-projektet, kallat GenRes Bridge, rivstartade i januari 2019 och leds av European Forest Institute som är placerat i Barcelona, Spanien.

Man kan enklast beskriva projektet som ett dialogprojekt med deltagande från ett brett spektrum av aktörer inom varje så kallad genresursdomän, det vill säga djur, skog och växt. Genom verkstäder, konferenser, grupp­diskussioner och andra mötesformer knådas texter långsamt fram, dels specifika för de olika nätverken, dels gemensamma för den enhetliga strategin. Ett flera dagar långt digitalt möte med alla deltagarna hölls i slutet av november 2020 i syfte att ge konstruktiv kritik på ett första sammanhållet strategiutkast. Projekt­ledningen har nu tagit sig an utmaningen att försöka foga samman delarna till ett andra utkast som kommer att ventileras under tidig vår. I slutet av juli ska slutrapporten lämnas in till kommissionen.

Knappast som på räls

Man ska nog inte föreställa sig att EU-kom­missionen köper den föreslagna strategin ”rakt av”. Därtill finns det många olika nationella viljor inom EU-familjen, och dessutom har ju projektet en uttalad målsättning att ta fram en gemensam strategi för hela Europa. Om hela regionen ska kunna växa och utvecklas måste samtliga europeiska länder vara med. Men för fortsatt utveckling av europeiskt jord- och skogsbruk mot ökad hållbarhet, konkurrens­kraft och långsiktighet måste EU, och Europa, inta ett mycket mer målinriktat arbete på att hushålla med, samt klokt förvalta och bruka de genetiska resurser som står oss till buds.

Genom den gemensamma strategin har för­hoppningen fötts att, en gång för alla, få upp frågan på den högsta politiska dagordningen och äntligen skapa verkstad och inte bara ord. Inom de närmaste åren vet vi om det lyckades.