I Fakta Skog 14/96, Att äga skogsmark – om äganderättens historia, skriver Anders Roos, SIMS, SLU i Uppsala, om historiken bakom äganderätten. ”Väl definierade gränser för olika personers rättigheter uppstår egentligen inte förrän resursen – i detta
fall skogens nyttigheter – blir en bristvara.

Under 1700- och 1800-talen innebar befolkningsökningen i Sverige att trycket på skogsmarken för bete, virkesavverkning och nyodling ökade. Först då blev skogen egentligen en individuell egendom som kunde köpas och säljas.

När sedan skogen under industrialismen blev råvara för landets viktigaste exportindustri, med många tusen anställda och stora investeringar i maskiner och anläggningar, krävde även andra intressenter – industriägare och anställda – att få vara med och bestämma hur skogen skulle användas.

På senare tid har det alltmer intensiva och mekaniserade skogsbruket medfört att biologiskt artrika skogsbiotoper försvunnit, samtidigt som allmänhetens miljöintresse har ökat. Detta har inneburit att skyddet av de kvarvarande orörda biotoperna fått större vikt i samhällsdebatten och lagstiftningen.

Debatten om skogsbrukets miljöhänsyn visar att inte bara knapphet – i detta fall på biologisk mångfald – orsakar motsättningar. Även oklart eller motsägelsefullt definierade rättigheter och skyldigheter bidrar till att skapa intressekonflikter.

Ofta, och ibland efter mycket lång tid, finner man nya administrativa och juridiska arrangemang, som kan kombinera motstridiga intressen. Konflikten mellan naturvård och skogsbruk kommer kanske att lösas genom en kombination av lagar och nya styrmedel, som certifiering av skogsprodukter och miljörevision av skogsföretag.”