I nr 2/2005 av Biodiverse finns en artikel med ovanstående rubrik av Gustaf Aulén som beskriver ett flera år gammalt naturvårdsärende hos en markägare med många nyckelbiotoper.
Området där fastigheten ligger är mycket rikt på naturvärden. En projektgrupp med företrädare för Skogsvårdsstyrelsen (SVS), Länsstyrelsen, Södra, LRF, WWF och lokala naturvårdsintressen hade därför arbetat intensivt i flera år med information, samråd och samarbete med markägarna inom området när den beskrivna konflikten uppstod.
Påståendet att markägaren inte fått ordentlig information är inte korrekt. Innan en fördjupad nyckelbiotopsinventering i området genomfördes fick företrädare för varje fastighet brev med information om inventeringen samt inbjudan till informationsmöte om projektet. Artiklar publicerades i lokalpress och i tidskriften Land och dessutom spreds information genom Södra och LRF:s lokalombud. Efter inventeringen fick alla fastigheter med nyupptäckta nyckelbiotoper och naturvärden brev med information dels om vad nyckelbiotoper respektive naturvärden är och dels uppgifter om de egna nyckelbiotoperna/naturvärdena. Dessutom erbjöds markägarna samråd i fält och bjöds även in till informations- och samrådsmöten i projektgruppens regi. Aktuell markägare deltog i sådant möte och det hölls också flera samråd på fastigheten.
Aulén beskriver svårigheter att koppla noterade signalarter till skötselförslagen. Nyckelbiotopsinventeringen är emellertid inte någon artinventering utan en biotopinventering där signalarter används som ett av flera kriterier. Råd och förslag till eventuell skötsel av nyckelbiotoperna har inte varit en prioriterad uppgift i inventeringen. De preliminära skötselförslagen på nyckelbiotopsblanketterna utgår från att biotopens naturvärden skall bevaras, men tar oftast inte ställning till specifika arter. Om markägaren planerar åtgärder inom en nyckelbiotop på skogsmark råder skyldighet att samråda med SVS. Vid det samrådet görs en noggrannare bedömning av biotopens avgränsning och vilken skötsel som är lämplig.
Nyckelbiotoper och naturvärden är ett inventeringsresultat och ett beslutsunderlag för markägare och myndigheter för biotopernas bevarande. Detta enligt den naturvårdspolitik och lagstiftning som riksdagen i bred enighet beslutat om och som skogssektorn ställt sig bakom. Denna politik är markägarnas, markägarorganisationernas och myndigheternas gemensamma ansvar att genomföra. Om naturvärdena är tillräckligt höga och kräver ett formellt skydd för att bestå, har SVS och länsstyrelsen lagreglerade möjligheter att besluta om detta. Att ärendet under en tid blev en konflikt berodde till största delen på att markägaren inte ville acceptera rådande naturvårdspolitik och lagar, utan jämställde Sveriges lagstiftning med det förtryck av befolkningen som en av Afrikas värsta diktatorer utövar. Rubrikens citat från en frustrerad markägare beskriver dåligt det normalt goda samarbetet mellan SVS, markägare och markägarorganisationerna.
Per Olof Jakobsson, naturvårdsansvarig på Skogsvårdsstyrelsen Jönköping-Kronoberg
Svar
Förra numret av Biodiverse (nr 2/2005) hade konflikter som tema och flera artiklar handlade om kommunikation. CBM vill belysa svårigheterna med kommunikation och visa både lyckade och mindre lyckade exempel, samt förslag på förbättringar. Syftet med den aktuella artikeln var att förmedla en skogsägares upplevelse av ett konfliktärende.
Att som myndighet genomföra en skogspolitik som innebär inskränkningar för den som brukar sin gård är ingen lätt uppgift. Det sätter press på människor och väcker starka känslor. Därför är det inte konstigt att det går snett ibland. Men vi bör ta tillvara dessa erfarenheter i vår strävan att ständigt bli bättre. Artikeln tar inte ställning till om någon part agerat fel eller begått misstag. En kommunikation som inte fungerat behöver inte betyda att någon har gjort formella fel. Det betyder bara att man inte lyckats skapa ett förtroende och komma överens. I det här fallet var skogsägaren upprörd trots myndighetens information.
Skogsvårdsstyrelsen har, precis som Per-Olof Jacobsson framhåller, normalt ett mycket bra samarbete med olika markägare, men det innebär inte att det inte uppstår konflikter.
Att utskicken av nyckelbiotopsblanketter är sådant som kan väcka osäkerhet och oro hos markägare är välkänt och det tar också Jan Bengtsson på Skogsvårdsstyrelsen i Värmland upp i sin artikel. Han betonar vikten av begreppen säljare, kund och kundvård för att bättre få med sig skogsägarna och det var det tankesättet som också efterlystes i Auléns artikel. Här finns en potential som vi hoppas att skogsvårdsorganisationen fortsätter att utveckla.
Vi påminner slutligen om inledningen till artikeln: ”Det här praktikfallet ska inte uppfattas som ett påhopp på någon inblandad, utan ses som ett exempel att dra lärdom av.” Den brukare som blir en intresserad naturvårdspartner med stöd och uppmuntran från staten gör ett mycket bättre naturvårdsarbete än den som kanske är ”välinformerad” men ändå känner sig överkörd.