Långt innan begrepp som biologisk mångfald och ekosystem myntats, inrättades skyddade områden för att bevara naturens rikedom. Även idag är skydd av områden i form av naturreservat, Natura 2000-nätverk och nationalparker den allra vanligaste strategin för att försöka hindra utarmningen av naturen. Den politiska ambitionen är att öka andelen av Sveriges yta som är skyddad, vilket idag utgör ungefär 10 procent. Skydd av områden motiveras oftast med att man identifierat känsliga eller hotade biotoper och arter, och många gånger också av höga friluftslivsvärden, inte minst i våra tätbefolkade områden. Med anledning av detta vill man med det lagstiftade skyddet och den efterföljande förvaltningen begränsa negativ mänsklig påverkan och störningar både inom själva området och från omgivningen.

Denna 100-åriga strategi är inte oproblematisk då den ofta leder till ett antingen eller-tänkande – bevara eller exploatera. I intensivt nyttjade landskap riskerar de skyddade områdena att bli isolerade öar där biologiska och andra värden utarmas på längre sikt trots det lagstiftade skyddet. Orsaken är att de nödvändiga ekologiska och sociala sambanden mellan området och det omgivande landskapet omöjliggjorts av hårt nyttjande och exploatering. Därför har man nu börjat framhålla betydelsen av att bevara, stärka och utveckla grön infrastruktur som kan beskrivas som ett nätverk och mosaiker av olika sorters natur i hela landskapet. I denna infrastruktur kompletteras kärnområden för biologisk mångfald med element som har andra funktioner. Ett område som i sig självt inte innehåller höga biologiska värden, men som till exempel fungerar som ekologisk spridningsväg eller ökar tillgängligheten, kan utifrån detta synsätt vara lika viktigt att skydda som ett kärnområde.

Ett annat problem med skyddade områden är att det på många platser är svårt att argumentera för att bevara naturen för dess egen skull. Ett exempel är i städerna där marken är hårdvaluta och behövs för att tillgodose invånarnas många olika behov. I dessa landskap är det svårt att skapa nya skyddade områden. De som skapas är många gånger lokaliserade och avgränsade utifrån andra premisser än de ekologiskt funktionella, och de som finns är under ständig diskussion. Studier har visat att markanvändningen utanför dessa stadsnära reservat ökar i intensitet, inte sällan med följden att gränsen mellan reservat och annan markanvändning blir skarpare och isoleringen av området tilltar.
Att skydda biologiska och rekreativa naturvärden inne i skyddade områden är och förblir en prioritet, men om vi vill bevara eller ännu hellre förstärka möjligheterna för biologisk mångfald i det större landskapet – en stad eller en jordbruksbygd – behöver vi tänka nytt. Kan skyddad natur fungera som motorer som lyfter kvaliteten på hela landskap istället för att vara fickor av dåligt miljösamvete? En stor utmaning, särskilt i de intensivt nyttjade landskapen med många olika intressenter, är att identifiera de vinn-vinn-lösningar som tillfredsställer mänskliga behov samtidigt som ekologiska processer och funktioner bibehålls över tid.

Det är i detta sammanhang som begreppet ekosystemtjänster vuxit fram och som ses som ett potentiellt effektivt verktyg för att på ett bättre sätt beakta naturens betydelse i beslutsprocesser, till exempel vid samhällsplanering. Det har fått stor genomslagskraft internationellt, och i Sverige finns den politiska ambitionen att bevara ekosystemtjänsterna numera uttryckt i miljömålen, något som många av landets regioner och kommuner arbetar mycket aktivt med. Utmaningen är att kombinera vår välutvecklade naturvård och de ca 4000 skyddade områdena i Sverige med dessa nya ambitioner om att arbeta med tillgång och tillgänglighet av ekosystemtjänster på landskapsnivå, utan att ge avkall på arbetet för bevarande av biologisk mångfald.

Vad har vi för erfarenheter av att tänka bortom gränserna? Erfarenheterna från arbetet med grön infrastruktur hittills har pekat på behovet av funktionella bryggor mellan områden. I traditionell naturvård motsvarar det faunapassager eller korridorer. Man har också diskuterat hur införandet av bufferzoner med olika grad av restriktioner skulle kunna bädda in skyddade områden och slipa ner den ofta skarpa gränsen mot omgivande områden. Utifrån sociala värden är detta zoner som kan användas som entréer där tillgängligheten är mycket stor. Sådana element har potential att utgöra ryggraden för en grön infrastruktur som syftar till att göra ekosystemtjänster mer tillgängliga i hela landskapet. En strategi är att identifiera de funktionella bryggor som kopplar de goda förutsättningarna för biologisk mångfald och ekosystemtjänster inom reservaten till deras omgivningar. I grunden handlar det om att se till att vissa av de skyddade områdenas nyckelkaraktärer även finns i deras omgivningar, till exempel vattensystemet kring ett område skyddat för sina rika våtmarker eller bestånd av åldrande barrträd i ett bostadsområde som omgärdar ett skyddat barrskogsområde. Ekosystemtjänster behövs där det finns människor, och vi vill lyfta behovet av att se naturskydd som något mer än områdena i sig genom att fokusera på hur man kan utöka deras positiva fotavtryck så långt ut i omgivningen som möjligt.