Gökottebjörken har sett många gökottor i det förgångna, men kan inte berätta om dem. Det måste istället vi själva göra om traditioner knutna till naturen ska hållas vid liv. Foto: Dana Hagström

Varje människa har sin egen bild av omgivningen. Bergshällen symboliserar den där fantastiska pulkabacken om vintern för någon, medan trädet får någon annan att minnas hur man stod och väntade på skolbussen. Vi bygger, planterar och omvandlar skog till odlingsmark. Allt som omger oss är faktiskt en del av vårt kulturarv – natur modifierad i handling eller ord någonstans under någon tid. Men olika faktorer i våra liv gör att vi upplever kultur på olika sätt. För en arkeolog kan den igenrasade fångstgropen vara lika viktig att bevara som den igenrasade jorddragningsgropen är för markägaren. Båda är fornlämningar. Den förstnämnda är troligen utmarkerad på den ekonomiska kartan och således skyddad, den andra inte.

Gropar ruvar på historier

Förr trodde man att jordångan besatt magiska krafter. Träden sög upp ångan genom sina rötter och gavs helande krafter. Jorden själv kunde också användas direkt. Medan ramsor lästes drog man sina barn genom ett grävt hål i marken för att bota dem mot engelska sjukan. Jordens krafter ansågs helt enkelt suga upp det sjuka ifrån barnet och göra dem friska. Men en igenrasad grop är idag faktiskt inget annat än en grop förrän vi får höra hur den använts förr. Lämningarna blir därför tillintetgjorda om vi betraktare inte känner till deras kulturella andemening och berättar vidare om dem. Risken finns att vi snart har att göra med ett utdött kulturarv: att jordkulans betydelse försvinner tillsammans med skogsarbetaren och kolbottens historier tillsammans med träkolsframställarna.

Anonyma lämningar

Problemet för de lämningar som inte helt uppenbart, vid första anblick, är en lämning är att de blir anonyma för de förvaltande myndigheterna. Detta gäller inte minst skogens försummade kvarlevor som varken arkeologer, etnologer, ekologer eller biologer riktigt slagit vakt om. Endast de lokalt förankrade människorna har kunskap om deras existens. Men likt vatten för en fisk är dessa lämningar ofta så välbekanta att de helt enkelt blir osynliga för lokalborna och markägarna. Och när ”experten” – det vill säga den akademiske inventeraren – ger sig ut i dessa miljöer har han inte den blekaste aning om vad han ska titta efter. Där inventeraren helt sonika ser en tall, ser markägaren en suptall som förr inbjöd till en vilopaus och en styrketår under skogsarbetet. Likaså vet den som har förankring i platsen att skåran i trädet är en färdbläcka – en vägvisning till en inofficiell tingsplats, och björken ett ställe där man förr hade gökotta och siade om framtidens utsikter. Dessa lämningar förvandlas från natur till kultur först när det materiella får en immateriell förankring.

En rishög längs skogsvägen kan se föga intressant ut. Men kanske högen i själva verket är ett offerkast – en plats där någon avlidit och passerande ställer upp pinnar för att skydda sig från dennes vålnad. Bidra med en kvist du med, och låt lämningen fortleva. För om vi tittar, lyssnar och berättar kan denna fantastiska men förbisedda mångfald av kulturlämningar leva vidare.