Baljväxter är fantastiska. Det finns så många positiva effekter av att odla baljväxter, såväl klöver och lusern till foder som bönor, ärter och linser till livsmedel. Deras symbios med kvävefixerande bakterier innebär viktiga besparingar eftersom baljväxterna själva inte behöver gödslas med kväve. Det inne­bär även att man kan minska gödslingen till andra grödor eftersom baljväxternas kväve­rika skörderester bidrar positivt till markens bördighet, då en del av det fixerade kvävet kan tas upp av nästa gröda i växtföljden. De nektarrika blommorna gynnar insektslivet – förutsatt att klövern inte slås av och blir foder innan den hinner blomma – vilket i sin tur kan ge värdefulla ekosystemtjänster genom bättre pollinering av grödor och biologisk kontroll av skadegörare.

De ettåriga baljväxterna, till exempel bönor, linser, lupiner och ärter som primärt odlas för skörd av sina stora och proteinrika frön, är i dagsläget så pass ovanliga att deras odling i sig innebär en värdefull diversifiering av odlings­landskapet. Denna diversifiering innebär att baljväxterna utgör avbrottsgrödor som minskar förekomsten av skadegörare, till exempel svampsjukdomar, hos spannmål som ofta är de vanligaste grödorna i växtföljden. Därmed möjliggörs besparingar även i användningen av kemiska bekämpningsmedel i spannmåls-odlingen.

Bönor, linser och ärter gör gott för djur, jord och människor. Samodling av dessa grödor med andra växter har flera fördelar – större konkurrenskraft mot ogräs, stöd för de vekare linserna och ärterna, och naturligt gödslad jord genom deras kvävefixerande förmåga. På bilden linser som är samodlat med havre.

Foto: Georg Carlsson

Nyttigare för både hälsan och miljön

När det kommer till användning av baljväx­terna som foder eller livsmedel tydliggörs ytterligare fördelar. Klöver i ensilage eller hö ökar fodrets proteininnehåll och gör det smak­ligt och lättsmält, och har även visats kunna bidra till nyttigare mjölk än om korna inte får äta klöver. De ettåriga baljväxterna är också proteinrika, och innehåller även värdefullt kostfiber och vitaminet folat som många av oss äter för lite av. Tack vare sitt höga proteininne­håll och eftersom de inte behöver gödslas med kväve är de dessutom bland de mest klimats­marta livsmedel som finns. Genom att äta lite mindre kött och mer baljväxter kan vi alltså göra både miljön och oss själva en stor tjänst.

Varför odlas inte mer?

Men om baljväxterna är så fantastiska, varför ser vi inte mer bönor, linser och ärter på våra åkrar? Foderbaljväxter som klöver och lusern odlas i och för sig på stora arealer eftersom de ofta ingår i vallodling tillsammans med gräs (totalt odlas vall på ca 1 miljon ha, vilket motsvarar två femtedelar av Sveriges totala åkermark). Den svenska odlingen av ettåriga baljväxter utgör däremot endast ca 50 000 ha, eller 2 procent av den svenska åkerarealen. Det är en mycket liten andel, som tydligt visar att det finns stora diversifieringsvinster att hämta i en ökad baljväxtodling.

Är de för svårodlade, är det svårt att hitta lämpliga marker, eller är vi för dåliga på att efterfråga svenska baljväxter? Det korta och enkla svaret är att den sistnämnda faktorn utgör huvudproblemet. Det finns absolut utrymme och odlarkompetens för att öka den svenska baljväxtodlingen – många lantbrukare skulle gladeligen odla mer bönor eller ärter om det bara var bättre lönsamhet i att odla och sälja dessa grödor. Uppenbarligen, och paradoxalt nog, är det svårt att översätta de många positiva egenskaperna hos baljväxterna till mervärden som gör det möjligt för produ­center att få tillräckligt bra betalt för baljväx­ternas många indirekta nyttor. En del i denna problematik är att det i Sverige råder brist på anläggningar för förädling av de skördade baljväxterna till livsmedel, allt från enkel förbe­handling som rensning, skalning, malning eller kokning till mer avancerade processer som att utvinna protein ur baljväxtfröna.

Den ettåriga grödan smalbladig lupin (Lupinus angustifolius), som är mycket proteinrik och passar bra både som foder- och livsmedelsråvara. Det är alltså inte den fleråriga blomsterlupinen,
vanlig vid vägkanter och i en del trädgårdar (och som är en invasiv växt som bör utrotas).

Foto: Luis Fernández García/Wikimedia commons (CC BY-SA 4.0)

Både utmaningar och förhoppningar

Men visst finns det även odlingsmässiga utma­ningar. Alla marker är inte lämpliga för odling av baljväxter. Många av dem är svaga konkur­renter mot ogräs, och de bör inte odlas oftare än ungefär vart sjätte eller sjunde år i växt­följden för att undvika rotsjukdomar. Bönor kräver dessutom en lång odlingssäsong för att hinna mogna. Å andra sidan finns det en stor mångfald av olika baljväxtgrödor och sorter att välja bland: linser och lupiner på lätta, gärna sandiga jordar med lågt ogrästryck, ärter på lätta och blandade jordar, åkerbönor på tyngre jordar, och trädgårdsbönor på lättbrukade jor­dar där det inte regnar för mycket på hösten.

Samodling med spannmål är en intressant metod för att öka baljväxternas odlingssäker­het. Genom att två grödor kompletterar var­andra blir konkurrensen mot ogräs ofta bättre än om till exempel linser eller lupiner odlas ensamma. Spannmålen ger även stöd till linser och ärter som annars riskerar att lägga sig platt mot marken innan skörd. Som extra bonus får man ofta en god spannmålsskörd med liten gödslingsinsats, alltså odling med hög resursef­fektivitet.

Med växande kunskap om baljväxternas möjligheter, ökat intresse hos livsmedelsprodu­center och konsumenter, och mer information och incitament kan vi se fram emot mer balj­växter på åkrarna och i maten!