Under de senaste decennierna har bioprospektering blivit en allt viktigare verksamhet för läkemedelsföretag i västvärlden. Det som förr utfördes i nära samarbete mellan å ena sidan lokala botare, antropologer och botanister i fält samt å andra sidan farmakologer och toxikologer i laboratorier i syfte att identifiera och framställa nya läkemedel till gagn för mänskligheten har nu ersatts av en kontroversiell och snabbt växande rörelse.

Moderna pirater

Med moderna analysmetoder har de multinationella läkemedelsföretagen påskyndat sökandet efter nya substanser till mediciner och andra tjänliga produkter. Man behöver inte längre begränsa sig till hävdvunna gagnväxter (och djur), utan numera kan man snabbt undersöka alla växter man kommer över, oavsett om de tidigare haft användning eller inte.

Eftersom den biologiska mångfalden är som störst i tropikerna är det framför allt i fattiga länder i tredjevärlden som dessa företag utför sin bioprospektering.

Samtidigt har motståndet mot denna prospektering ökat. Man har från de fattiga ländernas och ursprungsbefolkningarnas håll karakteriserat bioprospektering som en form av moderna piratdåd. Organisationen ”Rural Advancement Foundation International” myntade till och med begreppet ”biopiracy”, något som Pat Roy Mooney förklarar och utvecklar i denna nyutkomna antologi.

I boken beskriver forskare och andra skilda aspekter av bioprospektering. Det är nu inte bara kritiker som får komma till tals, utan också de som förespråkar denna prospektering. Boken ger på så vis en nyttig mångsidig belysning av de frågor som är förknippade med bioprospektering.

Sigmar Bortenschlager & Klaus Oeggl (red.), The Iceman and His Natural Environment, 4. Palaeobotanical Results. Wien: Springer. 166 sidor. ISBN 3-21182660-2.

Det väckte stor uppmärksamhet när man den 19 september 1991 upptäckte ett 5 000 år gammalt mycket välbevarat manslik i en glaciär i Ötztalalperna på den italiensk-österrikiska gränsen. Det infrusna liket kallas vanligen ismannen i litteraturen. Intill och på liket har man funnit en rad redskap och växtfragment som inbjuder till betydande och spännande analyser av stenåldersmannen. Ur etnobotanisk synvinkel var det givetvis särskilt spännande att det fanns identifierbara växt- och svampdelar bevarade i anslutning till liket. Dessutom medför det välbevarade liket möjligheter till analyser av organiskt material i kroppshålorna.

Ismannens sista måltid

Det palaeobotaniska materialet presenteras i denna instruktiva volym. Det ingår också artiklar som behandlar insektsrester respektive en analys av de parasiter man kunde säkra på liket. Det bevarade växtmaterialet presenteras i detalj, men det görs också etnobotaniska analyser, vanligtvis utifrån ett jämförande perspektiv, av fynd av mossa (Neckera complanata), växtdelar i tjocktarmen, de olika träd- och grässlag som ingår i mannens redskap och kläder samt en fängslande diskussion rörande de tre svampdelar – fnösketicka och björkticka – som man fann i en liten påse på mannen. Här kan särskilt nämnas Klaus Oeggls analys av ismannens sista måltid, möjliggjord genom en studie av tjocktarmsinnehållet. Stenåldersmannens matvanor skilde sig av allt att döma inte mycket från sentida bönders kostvanor. Han hade ätit spannmål, grönsaker samt kött från stenbock.

Vidare kan noteras Walter Oberhuber och Rudolf Knapp som i detalj synat den välbevarade pilbåge som man fann i anslutning till smannen. Bågen är tillverkad av idegran (Taxus baccata). Slutligen kan framhållas Klaus Pfeiffers och Klaus Oeggls analyser av bastmaterialet som inte oväntat visade sig vara av lind (Tilia). Det är kort sagt ett ur etnobiologiskt perspektiv mycket spännande material som presenteras i denna vetenskapliga volym.