Den under renässansen populära signaturläran innebar att Gud i Naturens stora bok spritt ut en mängd tecken för människan att tolka. Senare sökte romantikerna skapelsens urbilder i djupa dalar och höga berg och omvandlade enkla sippor till poesi. Det under 1800-talet så populära blomsterspråket tillkom därför inte ur intet och innebar, som en förlängning av det linneanska sexuellt färgade språket, ett förmänskligande och en individualisering av växterna. Man skickade buketter och kransar som aldrig förr med hemliga meddelanden enligt mer eller mindre genomskinliga chiffer: en gullviva stod för G och en blåklocka för B, och så kunde man stava sig fram till hemliga namn.

Blomsterspråket uppges härstamma från Västasien och nådde Europa under medeltiden. I Sverige sammanfaller dess popularitet med romantiken. Från 1820-talet och fram till tiden för första världskriget utkom en rad folkskrifter i ämnet. Kunskapen om blomsterspråket fick stor spridning, bland annat genom dessa folkliga tryckalster, dock främst inom högre stånd.

Wilhelmina Ståhlbergs Blomsterspråket (1843) är väl den utförligaste presentationen på svenska. Hon vänder sig till de unga och parallelliserar kvinna och blomma. ”En skillnad är det dock, nämligen att växternas ungdom och fägring återkommer med hvarje år – qvinnans deremot aldrig.” Reflexionen är typisk för genrens elegiska ton. Ur blomsterbuketten faller ut en ärenpris, som ”kan vara mörkblå, ljusblå eller hvit, alltefter dess olika arter. Den kallas kärlekens telegraf och användes ock till telegrafering mellan älskande.”

Blomsterspråket ska inte bara uppfattas som romantiska löjtnanters meddelanden till ännu mer romantiska unga damer utan som ett meningsskapande språk mellan invigda. Det innebar ofta en sentimentalisering av botaniken med historier om blinda blomsterflickors kärleksöden och gråtande rosor, men det förband botanik och moral, det nyttiga och det sköna och var viktigt i skapandet av den romantiska epokens rosendoftande världsbild. Dofterna dröjer fortfarande kvar.