Den som arbetar med skötsel och bevarande av biologisk mångfald knuten till människopåverkade naturtyper i jordbrukslandskapet – med andra ord biologiskt kulturarv – kommer oupphörligen i kontakt med följande frågeställning: ”traditionell markanvändning byggde upp det biologiskt rika jordbrukslandskapet. Hur kan dagens markanvändning, inklusive naturvårdsskötsel, vidmakthålla det?”

Historisk skötsel nyckel

Ofta har naturvården svårt att utforma skötsel som medger långsiktig samexistens av många arter, och i många naturtyper minskar populationer trots att områdena enligt naturvården är skyddade efter konstens alla regler. Exempel är skogsarter i södra och mellersta Sverige, och arter i svenska betesmarker generellt. Det är uppenbart att ekologiska modeller om olika arters krav och om naturtypers ekologi inte räcker till. Sannolikt finns lösningen många gånger i fördjupad kunskap om biologiskt kulturarv, vilken skulle kunna indikera glömda brukningsformer, avlagda skötselkomponenter såsom typ av aktiviteter, tidpunkt och intensitet, samt naturtyper som bidragit till att bygga upp dagens biologiska mångfald.

En lista över bristfaktorer för rödlistade arter i jordbrukslandskapet blir vanligen en uppräkning av historiska skötselkomponenter som saknas i dagens landskap. Det är mycket troligt att människans positiva betydelse för biologisk mångfald historiskt varit mycket större än man ofta föreställer sig. Kunskap om biologiskt kulturarv innebär att ekologer och naturvårdare kanske måste ompröva många slutsatser om arter, naturtyper och landskap.

Man kan säga att kunskapsbristen består av tre delar:

• Historisk: vi vet för lite om de historiska hävdmetoder som har byggt upp dagens naturtyper, särskilt vilka ekologiskt nödvändiga hävdmetoder som fanns historiskt men saknas idag.
• Ekologisk: vi har i alltför liten omfattning analyserat arternas ekologiska krav i ett mark­användningshistoriskt sammanhang och kopplat samman arter med hävdmetoderna som skall tillgodose deras krav.
• Praktisk: vi har alltför få rationella metoder för att återinföra eller imitera nödvändiga historiska skötselkomponenter i dagens jordbruk.

Okända historiska hävdformer

Givetvis vet vi redan mycket om betydelsen av traditionellt brukande för biologisk mångfald. Vi vet i grova drag hur det historiska jordbrukslandskapet fungerade och hur det skiljer sig från dagens jordbrukslandskap. Vi vet också att två av det historiska landskapets hävdformer, slåtter och bete, härbärgerar en stor andel av jordbrukslandskapets arter. Det finns dock andra hävdformer vars betydelse för biologisk mångfald vi känner till sämre, exempelvis lindbruk och stubbskottsbruk. Detsamma gäller många miljöer som tidigare hävdats som slåttermyrar och trädesåkrar. Förmodligen finns det till och med viktiga försvunna hävdformer vi är helt omedvetna om, men som skulle kunna förklara varför vissa arter går tillbaka. Trots att vi känner till hävdens betydelse i slåtter- och betesmarker behöver vi bättre kunskap om detaljerna i hävdregimerna. Hävdens intensitet, tidpunkt och variation i tid och rum är troligen viktiga komponenter av äldre brukande som underskattats i naturvården. Även rennäringens betydelse för biologisk mångfald har med största sannolikhet underskattats.

En fullständig rekonstruktion av det historiska landskapet och dess nyttjande är naturligtvis inte möjlig och förhoppningsvis inte heller nödvändig. Alla aspekter på människans nyttjande av naturen kan nämligen knappast vara lika viktiga för bevarande av biologisk mångfald och biologiskt kulturarv. Men vi behöver veta vilka delar av hävden, hävdkomponenter, som faktiskt är nödvändiga, det vill säga vilka komponenter den hotade mångfalden, till exempel rödlistade arter, verkligen kräver. Sådana omistliga hävdkomponenter måste finnas i dagens landskap, antingen återinförda eller imiterade med moderna metoder. Det kan exempelvis vara hävd som påbörjas relativt sent, vilket var vanligt förr genom det omfattande slåtterängsbruket i landskapet, men är en bristvara i dagens huvudsakligen betade gräsmarker. Andra omistliga hävdkomponenter kan vara måttligt bete, korta hävdbrott och brand.
Biologiskt kulturarv i ohävdade miljöer visar också på behovet av restaurering och återupptagen hävd, samt var det lönar sig att restaurera om man vill skapa hävdade miljöer med typisk biologisk mångfald. Inom både natur- och kulturmiljövården arbetar man med att restaurera exempelvis betesmarker. Historiska kartor visar var de har funnits tidigare, men för att kunna återskapa betesmarker med deras typiska artinnehåll behöver man kunskap om det biologiska kulturarvet.

Kulturmarksarter på tillbakagång

En genomgång av åtgärdsprogram för 63 hotade arter i jordbrukslandskapet (huvudsakligen insekter och kärlväxter) visade att 38 arter hotas av för hårt bete och 29 arter hotas av igenväxning genom alltför svagt bete. Många av dessa arters livsmiljö utgörs av sol­exponerad mark med jordblottor och stor blomrikedom. De visar att dagens beteshävd inte alltid en skapar sådan miljö, men att den måste ha funnits tidigare, eftersom arterna var vanligare i det historiska jordbrukslandskapet. Frågan är hur de historiska miljöerna såg ut och hur vi skulle kunna återskapa dem idag. En historisk-ekologisk analys skulle kunna indikera att sådana miljöer fanns i exempelvis:

• trädesåkrar
• sent betade marker i åkergärden
• stora och torra utmarksbeten med lågt betestryck och lång betessäsong som hölls öppna genom
• vedhuggning
• reservslåttermark som endast slogs vissa år
• mindre områden i det öppna landskapet där djuren av olika skäl inte kom åt att beta hårt, som blockiga åkerholmar eller partier i utmarken, branter, snår, bryn och vägkanter

Med kunskap om historiska naturtyper och skötselformer har man möjlighet att återskapa eller imitera dem i modernt jordbruk.