Man kanske inte förknippar Riksantikvarieämbetet med bokutgivning, men det är inget ovanligt för detta statliga verk. Ovanlig är emellertid boken ”Skogens biologiska kulturarv”. Författaren Marie Emanuelsson konstaterar i detta häfte att ”Skogens biologiska kulturarv är den levande delen av det historiska arvet, som människor format från forntid till samtid. Det kan vara en fornlämning, en kulturväxt, ett skogsbestånd eller immateriella aspekter på skogslandskapet”. Vidare markeras att Riksantikvarieämbetet är den statliga myndigheten med övergripande ansvar vad gäller ökad medvetenhet rörande det biologiska kulturarvet.

Detta handlingsprogram för, som titeln indikerar, skogens biologiska kulturarv och målet är att bevara, bruka och berika detta. Riksantikvarieämbetet ska även skapa en större förståelse för skogens kulturhistoriska sammanhang. Skogen är inte en opåverkad vildmark utan ett av många hävdade kulturlandskap. Bland annat utpekas betesskogen som ett biologiskt kulturarv. Kulturarvet kan vara på gen-, individ-, populations- och beståndsnivå, men kravet är mänsklig påverkan på naturen. Vidare inkluderar författaren den immateriella delen av kulturarvet, dvs geografiska namn, natursyn och traditionella kunskaper om hävd och användning av den biologiska mångfalden.

Bland de föreslagna åtgärderna återfinns: ”inrättande av kulturreservat med skogsbete; skötsel av kulturvärden i naturreservat och nationalparker; bevarande av och forskning om modernitetens skogsbrukslandskap; fornvård vid forn- och kulturlämningar; kulturhistorisk anpassning av miljömål och certifieringskrav inom det ekonomiska skogsbruket”. Ett bevarande av det biologiska kulturarvet kan vila på bedömningar rörande exempelvis förekomst, skick, pedagogiskt värde, tillgänglighet och biologisk funktion.

Det är en intressant skrift där människans hävdade natur får göra en visit i kulturen. Det är lovvärt att Riksantikvarieämbetet under de senaste åren har intresserat sig för kulturlandskapet och inte bara ’hårda’ fornlämningar. Man kan sakna hur man avser att tillvarata den levande kunskapen rörande hävden som ska användas för att bevara naturens särdrag. I häftet nämns detta bara i förbigående.

Boken ”Värt en omväg” är en väsentligt mer konventionell bok som främst beskriver sevärda byggnader. Här har ”kulturen” inte lämnat utrymme åt vare sig det vilda natur- eller det hävdade kulturlandskapet. Man kan också konstatera att de 30 omistliga sevärdheterna är placerade i Sydsverige. Nordgränsen går med Enångers gamla kyrka, strax söder om Hudiksvall, och Gamla Uppsala, så för turister i den återstående norra halvan av Sverige finns inte mycket att bjuda på. Ve att vara kulturellt intresserad norrlänning för då blir omvägen lång. Även Västsverige är en vit fläck på kartan med undantag av Greby gravfält. I Mälaren respektive på Öland kan man å andra sidan göra fem besök per område. Det är trots det en vacker och användbar bok.