Det biologiska kulturarvets betydelse för naturvården handlar främst om markanvändningshistoriens betydelse för dagens bevarande av biologisk mångfald. Här ligger fokus på insatser för arter och ekosystem. Kulturmiljövården har delvis samma målsättning, men med fokus på historiskt relevanta metoder inom markanvändningen samt kommunikation kring den kulturhistoriska utvecklingen.
Ett nödvändigt begrepp
Begreppet biologiskt kulturarv är inte oproblematiskt. Biologibegreppet inkluderar allt organiskt liv och dess förutsättningar – omfattande hela biosfären och tiden sedan livets uppkomst. Även kulturarvsbegreppet har i sin vida bemärkelse en närmast oändlig omfattning, då det hanterar allt som anlagts, uppförts, använts, utförts, anammats, utvecklats, antagits och uttryckts – och för den delen tänkts och tyckts – av den biologiska varelsen människan. Avgränsningen är svår och kanske egentligen onödig att göra. Det råder också delade meningar om vad som bör och inte bör räknas till det biologiska kulturarvet. Varför inte bara arbeta med de aktuella frågorna som implicita delar av antingen biologi- eller kulturarvsdisciplinen? Behövs då egentligen begreppet biologiskt kulturarv? Svaret är ja och skälen är både taktiska och praktiska; genom att samla och sortera insatser och verksamheter under rubriken biologiskt kulturarv sätts fokus på ett hittills eftersatt kunskapsfält som annars, på grund av en i sammanhanget olycklig ansvarsfördelning, riskerar att även i fortsättningen hamna mellan sektorsstolarna.
Biologiska värden eftersatta
Om kulturmiljövårdens ambition är att de investeringar som görs för att skydda och förvalta kulturlandskapet ska medverka till att återspegla en så heltäckande bild av den kulturhistoriska utvecklingen som möjligt, måste också samtliga uttryck för denna utveckling beaktas. De enskilda delarna måste förklaras och förstås som fungerande i större system. De biologiska uttrycken för historiska skeenden har därför samma centrala betydelse som övriga uttryck då det gäller att skapa förståelse för hur det moderna välfärdssamhället har vuxit fram.
Inom förvaltningen av exempelvis en agrar kulturmiljö eftersträvas lokalhistorisk relevans på detaljnivå vid restaurering och underhåll av byggnader. Detta gäller såväl utförande som materialval och färgsättning, exteriört som interiört. Även hägnader bevaras, restaureras, uppförs och underhålls i största möjliga mån med lokalhistoriskt förankrade material, metoder och tekniker. Men då det gäller att bevara, förstärka, återställa eller förvalta det biologiska innehållet i samma kulturmiljö har ambitionerna varit betydligt lägre vad gäller kraven på kompetens och noggrannhet. Inte sällan har det ansetts tillräckligt att hålla tidigare öppen mark fri från igenväxning. En vanligare ambition har blivit rätt markslag på rätt plats med utgångspunkt i det historiska kartmaterialet. Ofta slås visserligen ängar, betas hagar och ibland utmarker och på flera håll odlas även spannmål på åkrar och trädgårdsväxter i trädgårdar. Men även vid denna högre ambitionsnivå har man som regel nöjt sig med husdjur av någon ”lantrastyp”, utsädesföretagets vanliga spannmålssorter samt trädgårdsvaruhusets utbud av bärbuskar, bönor och blomsterlökar.
Här behövs både fördjupade och breddade insikter om biologiskt kulturarv för att möjliggöra ett helhetsperspektiv på utvecklingen av människors villkor genom historien. Det räcker förstås inte med målsättningen att odla de historiskt relevanta sädesslagen och trädgårdsväxterna – det gäller också att tillämpa historiskt relevanta metoder inom förvaltningen. För att åstadkomma detta krävs att man använder sig av andra källor än de beprövade, tillåter sig att experimentera samt återkommande utvärderar och utvecklar arbetet med att förvalta kulturmiljöer. Kulturreservaten har stor potential som arenor för ett sådant utvecklingsarbete.
Gotländsk husbehovsodling
Kulturreservatet Norrbys i Väte (Gotlands län) har varit utgångspunkten för ett treårigt projekt med aktiviteter i ett flertal kulturreservat inom Riksantikvarieämbetets tematiska satsning på historiska trädgårdar. Syftet med projektet har varit att lyfta de tidigare mycket eftersatta trädgårdarna och att hitta former för utveckling av den gårdsnära odlingen vid kulturreservaten. Detta för att ge en mer fullständig upplevelse av den historiska helhetsmiljöns innehåll och samtidigt vidga det historiska perspektivet till att omfatta metoder och villkor inom de oftast förbisedda verksamheter som främst utförts av kvinnor och barn. Projektet, som har drivits i samarbete med Programmet för odlad mångfald (POM), har även haft som syfte att lyfta frågan om vilka kulturreservat som på sikt skulle kunna bli genbanker för lokalt växtmaterial. Ett av resultaten från projektet är boken Marthas lilla gröna som uppmanar var och en till egna efterforskningar kring husbehovsodling. Ett blivande och ett befintligt kulturreservat (Gamla Staberg utanför Falun respektive Linnés Hammarby utanför Uppsala) fungerar idag som klonarkiv för gamla kulturväxter.
Lärdomar från äldre tid
Kulturreservatet Brottö skärgårdsjordbruk (Stockholms län) syftar till att vetenskapligt utvärdera den historiska hävdens effekter på den biologiska mångfalden. I detta fall är inte målet att anpassa skötseln för att optimera arternas behov, utan istället att studera konsekvenserna för arterna av en historiskt relevant förvaltning. Kulturreservatet Örnanäs (Skåne län) är en skogsgård med gammal olikåldrig och extensivt skött bondskog, där effekterna av stormen Gudrun 2005 var närmast obetydliga jämfört med förhållandena vid granfastigheten med jämngammalt trädbestånd och modernt rationellt skogsbruk. Här kan rymmas viktiga kunskaper inte bara för förvaltningen av kulturmiljön, utan även i ett större sammanhang då det gäller att hantera effekterna av förestående klimatförändringar.
Utvecklingen av arbetet med biologiskt kulturarv i kulturreservat är bara påbörjat och mycket återstår att göra. Inte minst då det gäller samarbete och synergier mellan kulturmiljö- och naturvård. Ett exempel gäller åkerogräsen av vilka flera arter är hotade. Inom ett historiskt funktionellt system i form av en bymiljö med inägor och utmarker där målsättningen är att så långt det är möjligt förmedla upplevelsen av förhållandena under senare delen av 1700-talet bör förstås åkermarken odlas med samma grödor under samma tidsrymd och på samma sätt som då. Om man studerar Linnés redogörelser för den tidens vanliga åkerogräs, inser man att dessas förekomst och fortlevnad kan ses som en god indikator på en för ändamålet relevant förvaltning samtidigt som de utgör ett viktigt inslag i helhetsbilden. Även andra aspekter av det biologiska kulturarvet skulle på liknande sätt kunna användas som bekräftelse på att man valt rätt metoder och på samma gång vara en del av målsättningen.