Vad spelar det för roll om en art försvinner? Jo, det spelar roll därför att vi inte vet om det spelar någon roll. Jag fick för många år sedan av en grupp studenter frågan ”vad har Du för mål med Ditt lantbruk?” Först svarade jag som det är, ”målet är att vara lantbrukare”. Det var nu inte svar på frågan. Om man bortser från nödvändigheten att driva lantbruket så, att affären går ihop och att det stora samhället förhåller sig som sämst måttligt kritiskt, blev svaret efter en del övervägande, att det yttersta målet är att vara nyttig för samhället i stort på ett sätt så att selektionstrycket i odlingslandskapet lämnar utrymme för både genetiskt bevarande och genetisk dynamik. Det var ett lagom luddigt svar. Bättre uttryckt: verksamheten skall bedrivas så, att antalet ekologiska nischer underhålls, ökar och är så beskaffade att de fungerar.

Vitryggig hackspett – en lustigkurre?

I vissa kretsar gör man sig lustig över de miljoner som investerats i den vitryggiga hackspetten. I år, 2007, har den stora investeringen resulterat i fyra ungar. Resultatet är inte lustigt och konsekvensen är betydande. Som människor kan vi tydligtvis inte genom stora penninginsatser och riktade åtgärder med säkerhet åstadkomma det vi vill. Vi är fantastiska när det gäller processande på detaljnivå men betänkligt dåliga på systemnivå. Naturen fungerar genom aktion och reaktion. Tyvärr förstår vi inte vad vi gör när vi agerar. Vi förstår i ännu ringare grad hur de omgivande systemen reagerar. Den samlade arvsmassan runt människans värld är en resurs, vars värde vi inte kan ha en säker uppfattning om. Den genetiska resursen är diffus och kan inte penningsättas. Vården av denna resurs är lika viktig som de andra resurserna, odlingssubstrat, vatten och energi, som driver odlingssystemet, det fysiska system som bär upp kulturen, som vi känner den. Vården av arvsmassan är inget plockepinn eller dataspel. Det är en dans på slak och såpad lina! Utan den genetiska resursen är de fysiska resurserna värdelösa, åtminstone om vi vill känna igen omgivningen.

I princip delas denna uppfattning av det politiskt administrativa maskineriet. Inställningen är inte heller ovanlig bland lantbrukare. Det borde då inte finnas några problem i umgänget mellan aktörer på fältet och i det stora samhällets maskineri. Tyvärr finns det kommunikationsproblem. Folket på fältet lever i en ekonomisk verklighet och har egna drivkrafter. Det gäller också företrädarna för det stora samhället.

Ett överbelastat system

All markanvändning, oberoende av om den sker genom människor eller andra organismer, påverkar omgivningen. Historiskt har mänsklig markanvändning lett till både biodiversitet och biodegradering. Vid någon viss utnyttjandegrad överutnyttjas det biogeologiska systemet, det tippar, och fysisk degradering sätter in, i vårt land exempelvis bortodling och hedbildning, i andra delar av världen försaltning och ökenbildning. Å andra sidan har det största antalet arter i människans landskap, åtminstone i vårt land, funnits runt förra sekelskiftet. Om drivkrafterna kan man spekulera: muskelenergi, växtnäringsbrist, halva den nuvarande befolkningen, omfattande användning av alla växande resurser i det människonära landskapet, skogsbete, fäbodar, myrslåtter, lavtäkt, vasslåtter, lövtäkt, slåtter av dikesrenar, svartträda, inga införselregleringar, olika åkerbrukssystem. Att återkalla denna situation är just nu en omöjlighet. I ett framtida samhälle kan det dessvärre bli en realitet, dock då med det olyckliga tillägget att människo­populationen är tio gånger större än vad den var år 1900. Det är väl ingen överdrift att gissa, att systemet då kommer att tippa!

Väsentliga inslag i de bättre sidorna hos människan är pionjäranda: hopp, nyfikenhet och dådkraft. Det vore då onaturligt att stanna i dystra funderingar. Hoppet kan inte inskränkas till vad det politiskt/administrativa maskineriet kan tänkas företaga sig. Hoppet måste baseras på vad den bredare allmänheten inklusive markens förvaltare kan tänkas företaga sig, d.v.s. hur samhällsandan på detta område uttrycker sig. I formuleringen av denna spelar det politiskt/administrativa systemet roll genom att det är modell för i samhället gångbara attityder.

Motstridiga direktiv

En av mina yrkesbröder råkade ut för ett brev från Skogsstyrelsen som ålade honom att omgående avverka ett parti av översvämning dödad björk och ersätta denna med ny skog. Eftersom han lovat sin mor att inte avverka björken, som var hemvist för rara hackspettar blev han mycket lättad då det veckan efter anlände ett brev från länsstyrelsen med förbud att avverka samma skogsparti. Detta inflöde av tämligen hotande skrivelser från två besläktade myndigheter föranledde ett brev till vederbörande landshövding med begäran om ett gott råd. Lyckligtvis är detta brev fortfarande efter några år obesvarat. Hackspettarna och modern är fortfarande vid gott mod. Det intressanta med detta är att alla har agerat efter bästa förstånd och beträffande myndigheterna dessutom i enlighet med gällande regelverk. Tyvärr blir summan av det hela minskat ömsesidigt förtroende både på längden och tvären.

Förtroende är en förutsättning

Foto: Torbjörn Ebenhard

Ofta refererar pressade tjänstemän som skall handha delikata uppgifter till gällande regelverk. I umgänget med allmogen räcker inte det. Man måste också bejaka alltings rimliga proportioner, kreativitet, goda uppsåt och respekt för den enskilda människan. I annat fall ligger dödssynden liknöjdhet snubblande nära som uttryck för myndighetsutövning. Det leder till två saker, dels att förbud och åtal blir en vanlig konsekvens av myndighetskontakt, dels att markägare tar för vana att i god tid eliminera för naturvården intressanta objekt, senast då någon okänd person med myndighetsutseende strövar omkring i markerna. Detta är inte bra, det leder till samma situation som den som råder beträffande de stora rovdjuren, ömsesidig brist på förtroende. Det kommer inte att underhålla vården av biologisk mångfald.

Det som kan mota en sådan situation är kunnighet, erfarenhet och att inte enbart ha kontroller som arbetsuppgift. Alla som arbetar i det politiskt/administrativa komplexet måste ha ett produktionsansvar. En förutsättning för lyckade genomföranden är förtroende. Vid introduktion av det så kallade Kultstödet råddes kandidaterna till detta att på en meters höjd kapa björkar i syfte att erhålla bra hamlingsträd. Det har dock hos allmogen varit känt att det är ett bra sätt att ta död på björken. Det visade sig vara det även i den nya stödmiljön. Det är då inte lätt att lita på myndigheternas goda omdöme, vad är det mer de inte kan?

Människan har makt att påverka

Såvitt jag kan förstå kommer naturen att under trycket av människans önskan att äta sig mätt, förflytta sig och ha värmt eller kylt uppehåll, utsättas för ett mänskligt utnyttjande som icke sett sitt like. Den miljödiskussion som nu förs är en västanfläkt av den som måste föras. Det den måste leda till är en massiv forskningsinsats rörande underhåll och utveckling av den genetiska skatten. Det som är ett måste när det gäller denna forskningsinsats är att den inte endast får bedrivas genom modellering. Det kan leda till fria fantasier. Den måste bedrivas med experiment och observation som mest väsentliga inslag. Vi måste klara av att om vi så önskar få vitryggiga hackspettar att trivas. Då kommer vi också att kunna utbilda såväl handläggare som genomförare på ett sätt som gör att vård av genetiska resurser fungerar. Tyvärr kan vi förmodligen trots denna förhoppning inte influera istiders kommande och gående, men det är en annan sak. Med en natur som är frisk och fylld av ekologiska nischer är sannolikt även ankomsten av nästa istid en hanterbar historia. Till yttermera visso är goda kunskaper en förutsättning för det stora samhället att fatta överlagda och verkningsfulla beslut. Alltså, forskningspengar och utbildning. Det fina är att det är något som står i vår makt att genomföra!