This article is also available in English
Det blir allt mer angeläget att hitta ett sätt att analysera hur människa och natur påverkar varandra, i takt med att människans negativa inverkan på ekosystemen ökar. Inom antropologi och geografi och vissa grenar av etnologi och etnobiologi, har ett nytt begrepp börjat användas – biokulturell diversitet. Det definieras som Livets mångfald i dess alla manifestationer – biologiska, kulturella och språkliga – som är sammankopplade (och troligtvis har uppkommit tillsammans) inom ett komplext socioekologiskt adaptivt system. Den nya termen kommer, liksom en gång begreppet biologisk mångfald, att föra med sig nya sätt att samla data, att mäta och analysera dessa data, och nya tillämpningar för förvaltning. I osäkra tider är det minst lika viktigt med en mångfald av strategier och metoder, som det är med biologisk mångfald för att kunna säkerställa matproduktion på både global och lokal nivå.
omfattande verktygslåda
Historisk ekologi är ett praktiskt ramverk för metoder och begrepp när man studerar relationen mellan människor och deras omgivande miljö i historien och i framtiden. Även om begreppet historisk ekologi är användbart på många nivåer i både tid och rum är det på landskapsnivå som bilden blir som mest skarp. Här interagerar mänskliga aktiviteter direkt med ekosystem och det finns gott om arkeologiska, historiska, etnografiska och ekologiska lämningar. Tre mål är fundamentala när vi arbetar med historisk ekologi: integrering, samarbete och tillämpning (se faktaruta nedan).
Historisk ekologi kan alltså tillhandahålla en struktur för att bygga en berättelse om hur landskap utvecklats och förändrats. Genom att skapa förståelse av nutida landskap och deras förflutna, kan historisk ekologi ge insikter, modeller och lösningar till hur de ska kunna bevaras på ett hållbart sätt. De perspektiv och metoder som används inom historisk ekologi – integrerat datainsamlande, mångfacetterade analyser och praktisk tillämpning – leder till nya angreppssätt.
Brödbakande i utomhusugnFoto: Laura Lilly
biokulturell diversitet och livsmedelsproduktion
Inom en snar framtid kommer vår jord behöva mätta nio miljarder människor. Men förlusten av biologisk mångfald fortsätter att minska på världens jordbruksmarker. Konventionen om biologisk mångfald kräver en minskning av det moderna jordbrukets negativa påverkan på den biologiska mångfalden, men hur ska vi uppnå detta?
De nödvändiga villkoren för att kunna driva framgångsrikt jordbruk (jordmån, temperatur, regn) kommer att fortsätta variera – vi kommer därför alltid att behöva hitta nya odlingssätt genom att se till både historisk praxis och dagens förutsättningar i klimat och geografi. Även om det är lätt att kritisera det moderna jordbruket för förlusten av biologisk mångfald, är det inte själva brukandet av jorden som undantagslöst leder till denna förlust.
Arbete med majs i familjejordbruket.Foto: Laura Lilly
För att säkerställa en hållbar livsmedelsförsörjning i en osäker framtid är det inte tillräckligt att bara spara utsäde, eller att genetiskt modifiera växter för att de ska klara olika förhållanden. Kunskap om olika brukningsmetoder som upprätthåller och förstärker biologisk mångfald måste också tryggas. Det vore klokt att bevara en mångfald också av strategier för jordbruket – och därmed också en ökat hållbar praktik.
Det är här begreppet biokulturell diversitet kan tjäna som ett användbart verktyg för att säkerställa att hållbara och lokalt anpassade sätt att bruka jorden bevaras på samma sätt som växter och djur. Att kartlägga traditionell ekologisk kunskap är en lika praktisk som billig metod för att samla in den information som man behöver. Arkeologiska, historiska och paleoekologiska data visar att olika jordbruksmetoder kan ge ökad biologisk mångfald runt om i världen. Dessutom har man sett att traditionella brukningsmetoder i våra nutida samhällen har stor betydelse för biodiversiteten. Värdefull kunskap om hur detta uppnås finns fullt tillgänglig.
Hållbart jordbruk använder grundläggande principer om ekologi i ett integrerat system för växtoch djurproduktion. I de nya rörelser som använder sig av ett hållbart sätt att bruka jorden, som permakultur, ekologiskt jordbruk, skogsjordbruk, Satoyama etc, ser man hur traditionella metoder förstärks av nya idéer och teknologier. Det finns alltså många exempel på hur jordbruk kan bedrivas med metoder som både bidrar till ökad biologisk mångfald och till ökad avkastning.
Bilderna visar hur det kan se ut på en familjegård i Štitar, Kroatien. Familjen arbetar tillsammans med att skala och lägga upp lager av majs som skördats. En kvinna bakar i en utomhusugn.Foto: Laura Lilly
Mina kollegor jag och vill framhålla vikten av att ta vara på lokal kunskap från småbrukare i regioner där jordbruket lett till ökad biodiversitet i landskapet, till skillnad från dagens storskaliga jordbruk. Vi kallar dessa regioner för biokulturella refugier, som betecknar ett slags värdekärnor för biokulturell diversitet. Inom ekologin är refugier en slags fristäder, där arter som förut varit vitt spridda och rikligt förekommande, kan få skydd när förhållandena i övrigt är svåra.
Ett exempel på en sådan biokulturell fristad kan man finna i Kroatien, i byn Štitar, som ligger i Slavonien i östra delen av landet. Där finns det fortfarande familjejordbruk som lever nära idealet för hållbara jordbruk som finns i EU:s jordbruksprogram (Common Agricultural Policy, CAP). Dessa familjer erbjuder en vision av ett framtida jordbruk som kombinerar höga produktionsnivåer med förbättrad biodiversitet. De familjejordbruk som finns i östra Kroatien har överlevt tider av diktatur, krig och dålig ekonomi, och har kunnat överföra kunskap mellan generationer i obruten följd. En årslång studie av dessa familjejordbruk i Štitar genomfördes 2007 av Dominkovic när Kroatien förberedde sig för att gå med i EU.
Beslutsfattare och allmänhet ser ofta på småjordbrukare som improduktiva och ineffektiva bakåtsträvare. Dominkovics noggranna forskning raserar denna stereotypa bild. Kunskapen och skickligheten hos hushållen i Štitar om hur man driver jordbruk bidrar i allra högsta grad till gårdarnas förmåga till anpassning. De är både marknadsorienterade och husbehovsfokuserade, och de varierar både växtodling och boskapsskötsel. Resultatet blir lägre produktionskostnad och större avkastning per ytenhet än industrialiserade gårdar, och de kan upprätthålla den landskapsmosaik som inrymmer en mångfald av habitat och hög artrikedom. Dominkovics resultat i Štitar stöder den forskning som gjorts på andra ställen och som visar att traditionell ekologisk kunskap framgångsrikt kan kombineras med konkurrenskraft i en marknadsekonomi. Biokulturella refugier fungerar inte bara som en resurs när det gäller förvaltningsstrategier, utan är också bokstavligen fristäder för arter och ekosystem. Hållbara sätt att bruka jorden som dessa småbrukare kan bidra med, har stor potential att appliceras i större skala. Det väsentliga är den praktiska kunskapen som sällan är nedskriven, utan muntligt traderad, och rekonstruerad genom dokumentation och arkeologiska fynd.
Vi kan inte använda oss av en enda modell för hur jordbruk ska bedrivas globalt. Klimat, terräng, sociala restriktioner och regler, allt detta skiljer sig från en region till en annan. I många samhällen har det utvecklats sätt att bruka jorden som passar bättre än det moderna industrialiserade jordbruket – dessa samhällen kan fortsätta skaffa mat till sin befolkning utan att äventyra vare sig matsäkerheten eller hushållens ekonomiska situation. I framtiden kommer kanske inte alla att leva i överfulla städer där man är beroende av långa vägar från jord till bord. Det är både klokt och praktiskt att säkerställa att det finns en mångfald av strategier för framtida livsmedelsförsörjning.
Biokulturella refugier visar att det finns mycket att lära från både historiska och nutida småjordbruk och produktionsstrategier, och de visar på hållbara metoder som kan skalas upp för att möta framtida behov. Det holistiska perspektiv och praktiska angreppssätt på matproduktion som historisk ekologi erbjuder kan man finna i många av CBM:s forskningsprojekt, om allt från renskötsel i norra Sverige, till jordbruk i bergslandskapen i Rumänien, och många andra regioner.