Betydelsen av den historiska markanvändningen för biologisk mångfald är välkänd, särskilt vad gäller det öppna landskapets miljöer. Vi vet att lång tids hävd har byggt upp en stor del av landskapets innehåll av arter och biotoper. Men mycket av naturvårdsarbetet är fortfarande en angelägenhet för naturvetenskapen, som sällan ägnar sig åt att blicka bakåt i historien. Den ekologiska kunskapen om arter och deras livsmiljöer har ökat snabbt de senaste åren genom arbetet med rödlistning och åtgärdsprogram för hotade arter. Trots det har naturvården många gånger svårt att utforma skötsel som bevarar hotade arter, inte minst i hävdade biotoper. En anledning till det är att vi aldrig har sett arten under dess gynnsamma omständigheter. Det mesta av vår kunskap om hotade arter kommer istället från små minskande populationer i biotoper som förändrats så att de inte längre passar arten. Men historien i kombination med ekologisk kunskap – vi kan kalla det biohistoria – kan teckna bilden av hur en art levde innan den hamnade på rödlistan.
Krissla: ett exempel
Krisslabaggarna i Boda by förekommer idag i betesmark som tidigare varit hägnad tillsammans med åker (svagt rosa) och äng (grönt), på gränsen mellan betesmark (ofärgat) och tidigare äng. Sådana betesbackar betades troligen först i slutet av sommaren (aug eller sep) då både slåtter och skörd var avklarad.
Foto: Del av storskifteskarta 1792, över Boda by, Börstils socken i Uppsala län
Ett vanligt problem inom naturvården är att hitta skötselformer för arter som varken klarar långvarig ohävd eller någon av de vanliga skötselåtgärderna bete och slåtter. Krissla (Inula salicina) är en sådan art, liksom de tiotalet rödlistade fjärilar och skalbaggar som lever på den. Vi tar här krisslan och två av dess rödlistade skalbaggar som exempel för att illustrera hur man kan finna nya naturvårdslösningar genom att analysera ekologisk, historisk och traditionell kunskap tillsammans.
I Uppland är krissla en relativt vanlig växt som förekommer både i människoskapade biotoper i jordbrukslandskapet och på naturliga landshöjningsstränder. Landhöjningsmiljöerna är alltid mer eller mindre kortlivade på grund av naturlig succession, och även i jordbrukslandskapet försvinner en stor andel av biotoperna till följd av upphörd hävd och igenväxning.
Krisslan i Uppland är värdväxt för sköldbaggarna Cassida murraea (svartbent sköldbagge) och Cassida ferruginea som saknar svenskt namn. Till skillnad från krisslan tycks baggarna inte klara sig på landhöjningsstränder och är därför knutna till det människopräglade landskapet.
Mysteriet med baggarna och hävden
Idag är det mycket ovanligt med krissla i hävdade biotoper, den tycks ha svårt att klara sig när hävden återupptas i igenväxande gamla betesmarker. Krisslabaggarna är känsliga för bete från början av juni till mitten av augusti då de lever på sin värdväxt. Om man accepterar beskrivningar från 1800-talets slut av ett hårt nyttjat landskap där inte en ört klarade sig undan mular och liar, drar man lätt slutsatsen att krisslan och dess insekter inte alls hade någon plats i det hävdade landskapet, utan snarare är igenväxningsarter.
Den tolkningen motsägs emellertid av att krisslabaggarna tycks ha svårt att kolonisera nya uppslag av krissla i det igenväxande landskapet – vilket de borde kunna om de vore typiska successionsarter. Kanske bör vi i stället fundera över om arterna trots allt varit knutna till hävdade miljöer, men att dessa miljöer hävdats på andra sätt än dagens slåtter- och betesmarker.
Jakten kan börja
Ett sökande efter tänkbara historiska hävdbiotoper börjar lämpligen med en enkel ekologisk analys av vad som skulle kunna passa de sparsmakade krisslabaggarna. Vid svagt bete står vegetationen kvar länge och det bildas rator som inte betas av förrän sent på hösten eller inte alls. Det innebär att en tillräckligt stor andel av värdplantorna och larvkolonierna i betesmarken undkommer bete under den känsliga period då baggarna lever på växterna. Buskar, stenrösen och liknande skapar betesrefuger som också räddar larvkolonier från att betas. En tillräckligt sen störning, slutligen, ger ostörda förhållanden i en hel betes- eller slåttermark under den känsliga tiden.
Vilka historiska skötselformer och biotoper kan då ha funnits som tillhandahåller sådana störningsförhållanden? Vi tittar i de historiska källorna. Det historiska betet var sannolikt ofta betydligt svagare än dagens. Utmarksbeten och stora hagar hade ofta en djurtäthet på mellan 0,2 och 0,5 nötkreatursenheter per hektar (omräknat för att motsvara djur av dagens större storlek). Det indikerar att betet var svagt men i gengäld betade djuren långt in på hösten. Svagt bete skapar buskmarker som måste röjas regelbundet och som alltså är rika på betesrefuger. Kanske är det svagbetade buskrika utmarksbeten av detta slag som historiskt varit krisslainsekternas biotop i Ölands alvarområden.
I Uppland tycks krisslabaggarna istället vara knutna till backar och bryn nära gårdarna och inte till de stora utmarksbetena. Här har förmodligen hävdtidpunkten en avgörande betydelse. Historiskt påbörjades betet i hagarna vanligtvis för tidigt för att krisslabaggarna skulle klara sig. Slåtter kan däremot ha skapat lämpliga biotoper, givet att slåttern var så sen som i mitten av augusti. En annan form av sen hävd är bete på backar i åker- eller ängsgärden, det vill säga områden där både åker/äng och betesmark finns i samma hägnad. Sådana marker betades troligen inte förrän efter slåttern (juli–augusti) eller skörden (augusti–september). Med tanke på att det tar någon vecka efter betessläpp innan vegetationen är nerbetad, bör i synnerhet dessa åkergärden ha varit perfekta biotoper med tillräcklig lugn och ro för krisslabaggarna.
Teorin bekräftas
Intressant nog styrks den idén av dagens utbredning av krisslabaggar i Uppland. Gamla betesbackar och bryn i före detta åkergärden är den absolut vanligaste biotopen för de två arterna – de kan sägas vara ett biologiskt kulturarv från den typen av hävd.
Upplandsstiftelsen har på försök börjat sköta några lokaler med krisslabaggar med sent bete och hittills har det visat sig vara framgångsrikt. Dessutom har flera andra rödlistade arter visat sig svara positivt på åtgärden, exempelvis mnemosynefjäril som lever på nunneört och ängsskära och säfferot som båda hyser rödlistade fjärilar.
Detta exempel visar hur kombinationen av ekologisk och historisk kunskap kan hjälpa naturvården att hitta lämpliga skötselmetoder för hotade arter. Det finns anledning, från både natur- och kulturmiljövårdssynpunkt, att arbeta mera med sambanden mellan historisk markanvändning och arters ekologi mer i detalj. Genom att analysera arternas krav, biotopers ekologi, historisk markanvändning och lokal traditionell kunskap tillsammans kan man få nya idéer om hot och skötsel. Förutom att detta skulle stärka bevarandearbetet kan en sådan analys tillföra ny historisk kunskap och öka vår förståelse för hur historisk markanvändning fungerade. Denna nya förståelse har inte minst betydelse för utformningen av bestämmelser i landsbygdsprogrammet, som kan behöva revideras om det visar sig att historiska och ekologiskt lämpliga hävdformer försvåras av regelverket.