Per Sandin

Foto: Viktor Wrange

Per Sandin: Etiska aspekter på GM-grödor

Per Sandin är filosof och arbetar med etik i vid mening. Han har arbetat en hel del med Mistra Biotech, till exempel om den etiska aspekten av riskhantering, samt med naturlighetsbegreppet, men också med andra miljöetiska frågor.

Vilka är de vanligaste argumenten mot genmodifierade grödor?

Först kan man fundera kring varför det blivit en så stor diskussion kring en specifik typ av teknik, som genmodifiering av grödor är. Det är intressant i sig att konstatera att det inte är samma starka kontroverser på andra områden. Det kan hänga ihop med de vanligaste invändningarna som brukar dyka upp. För det första finns det bland dem som är kritiska till tekniken som sådan en oro för risker och osäkerheter. Man kan vara orolig för negativa oförutsedda konsekvenser av tekniken, som leder till risker för hälsa och miljö.

Vissa argument brukar för det andra handla om andra typer av konsekvenser av användandet av genmodifierade grödor, av samhällelig och ekonomisk karaktär. Det handlar om negativa konsekvenser som tekniken har, givet hur regleringen av tekniken ser ut, och de socioekonomiska strukturer som omger den. Det kan handla om farhågor om förändringar av jordbruket, att makten flyttas från konsumenter till producenter, eller att tekniken cementerar strukturer som är dåliga – till exempel att fattiga och utsatta i världen missgynnas på bekostnad av storföretag.

Den tredje gruppen av argument är mer av principiell karaktär – att tekniken i sig är fel, oavsett vad den får för konsekvens. Det kan i dessa fall ibland handla om religiösa påbud, att man inte bör leka Gud eller mixtra med det som är naturgivet.

Hur ser du på de här argumenten ur ett filosofiskt perspektiv?

Framför allt kan man som filosof visa att argumenten liknar argument som använts i andra sammanhang. Det gäller i hög grad för idén om naturlighet. I vissa fall tycker man kanske att det naturliga är bra, i andra inte. Då tvingas man precisera sin ståndpunkt. På det viset kan vi i alla fall komma fram till vad vi är oense om, och det är en god början på diskussionen.

Har forskare något ansvar för vad de forskar om? Har GMO-forskare ansvar för ekonomiska, samhälleliga, politiska konsekvenser av sin forskning?

Det här är svårt att svara kortfattat på. Men på ett plan, ja, i viss mån har de ansvar för de förutsägbara konsekvenserna av den forskning som bedrivs.

Klara Fischer, SLU

Foto: Jenny Svennås-Gillner

Klara Fischer: Tekniken i samhället

Klara Fischer är docent i landsbygdsutveckling, och forskar om hur olika aktörers intressen och försörjningsmöjligheter påverkas av utvecklingsprojekt i jord- och skogsbruket, såsom klimatinvesteringar eller introduktion av genteknik.

Hon doktorerade i ämnet landsbygdsutveckling 2013 med en avhandling om introduktionen av genmodifierad insektsresistent (Bt) majs till sydafrikanska småbrukare. Genom statligt stöd kunde bönderna köpa subventionerat utsäde av Bt-majs, en gröda som är resistent mot en skadeinsekt som är en orsak till låga skördar i regionen.

I sin forskning såg Klara Fischer att även om insektsresistent majs vore bra i teorin för dessa bönder, så var inte projektet särskilt lyckat. Viktiga orsaker var bristfällig rådgivning, och att majssorten som Bt-genen var inkorsad i inte var anpassad till marginella jordar, utan till situationer med tillräckligt med regn på rätt tid och välgödslad jord.

– Det faktum att jordburksutvecklingsprojektet inte förutsåg att dessa faktorer skulle vara viktiga, utan bara satsade på att ge småbrukare den nyaste dyraste majssorten ser jag som ett symptom på en bredare teknikoptimism som kan vara problematisk, säger Klara.

De konflikter och låsningar i debatten som finns om genmodifierade grödor idag tror Klara Fischer delvis beror på att förespråkare talar om tekniken i sig, alltså vad tekniken kan göra, avskalat från det bredare socioekonomiska och ekologiska sammanhanget. Kritiker pratar i stället främst om sammanhanget, alltså vad som sker i praktiken. En nyanserad debatt skulle kunna ta sin utgångspunkt i konstaterandet att genmodifiering kan vara en bra teknik som kan åstadkomma många bra saker, men att den inte löser alla problem som dagens bönder står inför. Man kan heller inte se växtförädling, inklusive genteknik, som en ultimat lösning till jordbrukets utveckling: man kan inte först komma med lösningen och sen leta efter problemet. Man måste börja med problemet och sedan fundera på vilken lösning som kan funka – och där kan genteknik vara en lösning ibland.