EU och USA har antagit målet att transportsektorn ska använda minst 10 % förnybara energikällor, varav 7 % biobränsle år 2020. Det är ett viktigt led i energiomställningen, men den snabba utvecklingen följs tyvärr av en rad negativa effekter. En stor andel av biobränslet kommer från Syd, där biologiskt rik mark huggs ner och ersätts med stora plantager för biobränslegrödor som sockerrör, oljepalm, jatropha, soja och majs. På kort och medellång sikt leder denna utveckling till ytterligare förlust av biologisk mångfald, men ironiskt nog i vissa fall även ökade CO2-utsläpp. De sociala effekterna kan bli omfattande då fattiga människor utan markanvändningsrättigheter tvångsförflyttas eller drabbas av ökade matpriser. I flera länder har vi redan sett stora livsmedelsdemonstrationer.
Globala förändringar. Efterfrågan på biobränsle tvingar jordbruket att ställa om till nya grödor som sockerrör och oljepalmer. Behovet av livsmedel minskar dock inte för det. Någonstans måste odlingsmarken ligga. På bilden sockerrörsarbetare i Brasilien.
Foto: Ausi Petrelius
Flödet av rapporter i frågan och engagemanget inom olika organisationer är för närvarande mycket stort. De negativa konsekvenserna uttrycks i alltfler internationella fora och dagstidningar (se ruta).
Lindrande direktiv
För att främja en hållbar energianvändning har EU utvecklat ett direktiv och så kallade hållbarhetskriterier för biobränslen och flytande drivmedel. Detta i linje med EU:s krav att biobränslen måste bidra till substantiella minskningar av växthusgasutsläpp, och att biobränsle inte får komma från naturliga skogar, våtmarker eller skyddade områden. EU-direktivet, inklusive hållbarhetskriterierna, började gälla från december 2010.
Men biobränsle-boomen har lett till ökad efterfrågan på mark och vatten. 2006 var 14 miljoner hektar (knappt 1 % av all jordbruksmark) biobränsleodlingar. Detta förväntas öka till någonstans mellan 35–54 miljoner hektar år 2030. Bara EU:s 10-procentmål kommer att kräva 20–30 miljoner hektar odlingsmark. Då räknar man med att 60 % av grödorna odlas utanför EU. Den internationella energimyndigheten IEA uppskattar dessutom att om biobränslen skall utgöra 30 % av transportbränslena globalt år 2050, behövs upp till 650 miljoner hektar odlingsmark, vilket är en ansenlig del av den totala jordbruksarealen som idag utgör omkring 1 600 miljoner hektar.
Bakvänd matstrategi
Matkrisen för tre år sedan i kombination med rekordhögt oljepris gjorde att intresset för jordbruksmark globalt skjöt i höjden. Det ökade trycket på jordbruksmark ledde också till att biobränsleboomen blev en drivkraft för internationella markinvesteringar. Detta ökar indirekt matpriserna, eftersom grödor används som energi istället för mat. Ett exempel är Filippinerna, där risodlingar nu istället används till att odla oljepalm och sockerrör. Nu måste Filippinerna, som tidigare var självförsörjande, importera ris till ett högre pris. Samma trend syns i flera andra länder. Enligt en färsk FN-rapport (juli 2011, se litteraturruta) om matsäkerhet förväntas biobränslen leda till minskad livsmedelssäkerhet de kommande 20 åren, speciellt i syd.
Upp till 650 miljoner hektar odligsmark krävs för framtida bioenergiförsörjning enligt en prognos. Det är en ansenlig del av tillgänglig jordbruksmark, och leder ofrånkomligen till svåra effekter för livsmedelsmarknaden och tillgängligheten av mark. Ironiskt nog kan ny biobränsleareal leda till en nettoökning av växthusgaser, om det är gamla sumpskogar som får ge plats åt energigrödorna.
Förutom de ekonomiska problem som uppstår på livsmedelsmarknaden när jordbruksgrödor används för biobränsleframställning finns många indirekta effekter när nya cash crop-biogrödor etableras på kort tid. Ett belysande exempel var när rapsolja började användas i biodieselproduktionen i EU. Detta ökade trycket på palmolja – som används istället för rapsolja – i Asien, vilket ledde till att regnskogarna där omvandlades till palmoljeplantager. Då många av dessa skogar var sumpskogar, följde mycket stora koldioxidutsläpp på avverkningarna.
Idag leder det ökande oljepriset till att biobränsleproduktion på många platser är så pass lönsamt att några subventioner inte behövs. Men enligt ovanstående FN-rapport kan den första generationen biobränslen inte ersätta fossila bränslen på grund av deras låga och ibland negativa energikostnader, EROI (energy returned on energy invested), och att det behövs enorma områden för att producera tillräckliga kvantiteter.
Mark blir hårdvaluta
Den brukbara marken ger mat och uppehälle för miljarder människor i världen, men tillgången på bra mark och vatten är hotad av klimatförändringar, konsumtionsmönster, överutnyttjande och markdegradering. Detta leder direkt till en kraftigt ökad efterfrågan på land. Begreppet ”land grabbing” innebär att allmän mark som av hävd traditionellt används av lokalsamhällen hyrs eller säljs till investerare, inte sällan utländska. Det kan vara företag eller stater som använder marken för att odla mat till sig själva eller biobränslen till den växande EU-marknaden. Etiopien är ett exempel, som har sålt mark till Saudiarabien och ingått över 8 000 kontrakt med utländska investerare. Land grabbing sker inte sällan i länder där delar av befolkningen lider av hunger och undernäring, och har under de senaste två åren orsakat debatt inom FN och i internationell media.
Biobränslen kommer att fortsätta att produceras i olika länder för olika syften. De är en del av den viktiga omställningen till en värld utan fossila bränslen. Men länder i Syd behöver i första hand producera biobränslen för den egna marknaden, både för matlagning och transporter. Dessutom behövs fungerande system för att säkerställa fattiga människors rätt till mark. Vi behöver minska vår egen energianvändning, men vi behöver också ökad den nationella produktionen av biobränslen i Nord. Detta är nödvändigt, både för att minska förlusterna av biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men också i för att motverka fattigdom och livsmedelsbrist i Syd.