Våren har just gjort en tvärvändning tillbaka in i vintern, det är ett rejält lager med nysnö på marken och en kall vind från norr, när vi kommer till Dalagård, den plats där Cecilia och Leif Öster driver en skogsfastighet och ett turistföretag. I en dalgång vid en sjö ligger gården, uppbyggd för ett decennium sedan för att kunna ta emot privatpersoner och konferensgäster.
– Vi tänkte när vi köpte fastigheten att vi skulle kunna leva på skogen, men märkte efter ett tag att det inte fanns möjlighet till det. Vårt mål var att kunna bo på landet, men prognoserna på virkespriserna gick rakt neråt och vi var tvungna att ta ett beslut att rikta om vår verksamhet, säger Leif.
Målet med skogsbruket var att få ekonomi i det som de kunde leva på, men familjen såg att skötsel och avverkning inte var vägen till det. Så det blev en inriktning mot naturturism i stället. Leif tar ett exempel: vid en avverkning tjänade de 150 tusen kronor på virket. Samtidigt sänktes värdet på fastigheten med en miljon kronor.
Leif Öster säger med ett stort mått ironi att han är skogsägaren med ”världens sämsta CV” – som tidigare informationschef på Sveaskog under 1970- och -80-talen har han varit med och kampanjat om hormoslyr i skogsbruket, hyggesplöjning, och införande av contortatallen (som nu betraktas som invasiv art och ett hot mot den biologiska mångfalden). Det går att skratta åt idag säger han, men den allvarliga frågan bakom dessa berättelser är: Vad kommer vi att skratta (eller rysa) åt om ytterligare fyrtio år? Vilka ”sanningar” arbetar vi efter idag i skogsnäringen som i framtiden kommer att framstå som stolliga?
Leif är orolig för att de jättehyggen som man tar upp idag kommer att skada skogen för många decennier framöver. Med det system för avverkningsanmälan som finns idag är det ibland svårt att se helheten – det som anmäls som flera mindre hyggen kan bilda en större helhet som får stora konsekvenser i ett landskapsperspektiv.
I skogen runt gården har familjen använt lite olika brukningsmetoder. Ett stycke mark vi går igenom är avverkat, men det märks knappt – man skulle kunna passera utan att reflektera över annat än att det är lite luftigare än vad det annars brukar vara. Inga körskador, inga kala ytor, hela markvegetationen kvar med bärris, buskar och gräs. Stubbar här och där, men ändå en skog. Där har man använt en hyggesfri avverkningsmetod.
Här på den avverkade, men skogslika, ytan, närmar sig praktiken det som exempelvis forskningsprojektet ”Landskapsplanering för att främja biologisk mångfald och ett varierat skogsbruk” (läs mer om det på s. 6) föreslog: att det ska finnas en större palett av metoder, som markägare tillsammans med grannar, lokalsamhället och myndighetsföreträdare kan diskutera och använda sig av där det passar bäst – för att åstadkomma en optimal effekt för både produktion och biologisk mångfald.
Johnny: Tanken på landskapsplanering möter motstånd hos bland annat skogsägareföreningar. Hur kan vi få till en dialog kring det här?
Leif: Samarbete kring åtgärder för landskapsplanering har ju funnits länge, titta bara på hur man historiskt samarbetat kring gemensamma väg- och dikningsprojekt. Eller fiske och viltvård, för den delen. Jag har väldigt många vänner och släktingar som är skogsägare, och har inte hört något negativt om naturvård. Skogsägare är mer positiva till det än vad som sägs i debatten. Men vad som behövs är ett tydligt incitament för markägaren – vad får det för nytta för mig? En sådan nytta kan ju vara ett bättre fungerande landskap.
Johnny: Att arbeta med landskapsplanering ändrar inte på självbestämmande eller ägandeförhållanden, utan innebär att man går samman och diskuterar gemensamt. Varför tror du det ändå pratas så mycket om hot mot äganderätten i skogen?
Leif: Det är ett standardargument som kommer fram, men ingen har så vitt jag har hört kunnat ge några svar på hur äganderätten skulle vara hotad, med den naturvårdshänsyn som finns i dag i skogspolitiken.
En ”icke-fråga” benämner han det, frågan om äganderätten i skogen. I debatten finns det flera missförstånd som florerar, tycker Leif. Ett stort missförstånd från skogsindustrins sida är att miljöorganisationerna inte vill ha något skogsbruk alls.
– Det är fullständigt felaktigt, jag har inte träffat någon från en miljöorganisation som vill sluta med skogsbruk, kommenterar Leif. Ett annat missförstånd är att man lägger så mycket krav på skogsbruket så det kommer inte att löna sig ekonomiskt. Om det säger Leif:
– Ja, det lönar sig ju ändå inte, det här skogsbruket, så då kan man ju ändå hitta på något bättre. Men miljögrupperna har också argument som är felaktiga, till exempel när man säger att ”nu avverkar vi de sista urskogarna”. Men, säger Leif, vi har ju bevarat en miljon hektar äldre skog, så det är ju helt fel.
– Sen tycker jag att vi som är verksamhetsutövare i skogen – skogsägare, skogsbolag, skogsägareföreningar – vi har ett större krav på oss att vara sakliga och seriösa, det är ju vår näring vi diskuterar. Vi ska alltid vara korrekta och hålla oss till fakta. Och det är ju fascinerande att alla forskare i princip tycker att skogsfrågor och naturvårdsfrågor i skogen ska planeras i ett landskapsperspektiv. Då behöver vi göra det, och fundera på hur vi vill lägga upp det så att det ger maximal nytta för de skogsägare som är inblandade.