I svensk lagstiftning vilar skyddet av arter på tre ben: områdesskydd, fridlysning (eller fredning, beroende på vilken lagstiftning som gäller) och olika förvaltningsåtgärder, till exempel reglerad jakt och fredning i samband med fortplantningen. Oavsett formen av skydd är goda kunskaper om arterna nödvändigt. Vi behöver veta var de finns, vilka krav de har på sin livsmiljö och hur de uppträder under olika delar livscykeln.
Den viktigaste källan till kunskap om var olika arter förekommer är Artportalen. Artportalen är ett webbaserat rapporteringssystem där vem som helst kan registrera sig och rapportera in sina artfynd. Sedan starten år 2000 har Artportalen utvecklats och vuxit, och den 31 december 2023 hade det registrerats mer än 100 miljoner fynd av över 40 000 arter.
Humlor är de viktigaste pollinerarna i skogen. Inte bara på blåbär utan även på mera ovanliga arter som knärot. På bilden syns en ängshumla besöka en knärot.Foto: Mikael Svensson
Kraftig ökning av antalet artfynd
Den spontana rapporteringen speglar rapportörernas intressen, kunskaper och bostadsort. Fynd av fåglar och kärlväxter dominerar stort medan andra grupper rapporteras sparsamt eller nästan inte alls. Ett intressant förhållande är att det går att se hur antalet rapporter av en mindre känd artgrupp ökar när det publiceras bra bestämningslitteratur.
Ett annat tydligt mönster är en stadig ökning av rapporter av naturvårdsintressanta arter. Ett exempel är den skogslevande orkidén knärot där antalet rapporter ökat kraftigt under åren 2020–2023. Ökningen beror huvudsakligen på enskilda rapportörers riktade inventeringar i syfte att skydda naturvårdsintressant skog och speglar inte på något sätt den sanna populationsutvecklingen.
Artportalen har efterhand blivit allt viktigare även i myndigheternas arbete. Länsstyrelserna kräver idag att resultatet av de inventeringar de finansierar lagras i Artportalen. Genom ett samarbetsprojekt mellan länsstyrelserna och SLU Artdatabanken har naturvårdsmyndigheterna sedan år 2008 dessutom direkt tillgång till den samlade informationen via det GIS-baserade systemet Artsök. För de som arbetar på länsstyrelserna är information om kända förekomster av olika arter idag bara en knapptryckning bort!
Sverige är ett stort land med en kraftigt urbaniserad befolkning, vilket innebär att det finns stora områden som sällan eller inte alls besöks av biologer. När det gäller sällsynta arter – samt arter för vilka det krävs specialistkunskaper för att hitta och bestämma korrekt – är kunskapsluckorna stora. Det är därför viktigt att komma ihåg att rapporteringen i Artportalen inte berättar allt om arternas förekomst och utbredning, även om det är den bästa kunskapskällan vi har. I de fall det saknas artfynd är det nödvändigt att inventera. Inte minst gäller det områden med kontinuitetsskog, äldre traditionellt brukade jordbruksmarker och oexploaterade vattendrag där förutsättningar att hysa skyddsvärda arter är särskilt goda. Bristen på landskapstäckande inventeringar är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden.
Grafen visar antalet rapporter av knärot i Artportalen under perioden 2000–2024. Den lilla toppen år 2011 beror på att Svenska Botaniska Föreningen hade utsett knärot till årets växt och uppmanade sina medlemmar att särskilt eftersöka och rapportera arten. Året efter sjönk antalet rapporter kraftigt (–42 %). Fram till 2020 ökade rapporteringen därefter sakta för att sedan skjuta i höjden till följd av att behovet av skydd och särskild hänsyn lyftes fram i flera domar i mark- och miljödomstolarna.Har vi livskraftiga förekomster?
En viktig fråga är hur kunskapen om förekomst av skyddade arter tas hand om i olika sammanhang. Ska artskyddet vara funktionellt krävs att det tas tillräcklig hänsyn för att arterna ska kunna leva kvar i livskraftiga förekomster. Hur stora sammanhängande skogsområden krävs för att skogen ska fortsätta vara en funktionell livsmiljö för mindre hackspett, större vattensalamander och knärot? Finns det utrymme för ett visst virkesuttag? Är vissa mikromiljöer särskilt viktiga, till exempel små våtmarker för fladdermössens födosök? Det är frågor som det går att ge generella svar på, men där hänsynen måste utformas specifikt utifrån det berörda området och populationens status. Inte sällan krävs en utblick över det omgivande landskapet för att kunna bedöma förutsättningarna för arternas långsiktiga överlevnad.
Det är viktigt att komma ihåg att ett fynd av en art inte alltid innebär att det är en livskraftig förekomst. I vissa fall kan en art leva kvar i ett område under flera år trots att det saknas förutsättningar för långsiktig överlevnad (så kallad utdöendeskuld). Sådana artförekomster kan finnas i impediment och i små fickor även i hårt brukad skog samt i övergivna jordbruksmarker där igenväxningen inte gått för långt.
Inte tillräckligt effektivt
Artskyddet måste förstärkas för att Sverige ska kunna uppfylla såväl internationella överenskommelser som de av riksdagen fastställda miljömålen. Men enbart fridlysning är inte tillräckligt! Det nödvändigt att arbeta offensivt med artinriktade åtgärder, till exempel inom ramen för åtgärdsprogrammen för hotade arter, för att undvika den allt snabbare utarmningen av biologisk mångfald.
Det är nödvändigt att se över listan på nationellt fridlysta arter samtidigt som praxis rörande hänsyn och skydd måste ändras så att de skyddade arterna verkligen kan leva kvar på lång sikt. Ett första steg är att säkerställa att de mest sällsynta och hotade arterna ges ett strikt skydd. För dessa arter bör det dessutom tas fram vetenskapligt grundade vägledningar för långsiktigt bevarande.
Text: Mikael Svensson, SLU Artdatabanken