This article is also availabel in English. Byn Sunar Gaun i Dam Dame ligger på en sluttning på ca 1400 meters höjd, 15 km från staden Pokhara i Nepal. Runt de små husen breder terrassodlingarna ut sig över de branta sluttningarna. En väg som byggdes för tio år sedan, ringlar sig upp förbi byn, där det bara fanns ett vandringsstig tidigare. Här bor en grupp bönder, som är bland de fattigaste i området. De sex familjer som bor i byn är till största delen beroende av sina små gårdar för sin försörjning, och de pengar de kan få från försäljning av kvastar tillverkade av blomställningarna av ”broom grass” (Thysanolaena maxima).
Men på grund av kraftiga regn har byns jordar fått försämrad bördighet. Regnen sköljer bort kvävet ur jorden och orsakar kraftig erosion. Den genomsnittliga årliga nederbörden är drygt tretusen millimeter, med toppar på femtusen millimeter – den högsta i hela landet. Den skog som en gång skyddade marken från erosion har huggits ur för att ge foder till djur och bränsle till människorna.
I området har man också sedan länge haft sin boskap betande fritt utomhus, och de flesta bönder har inte velat ha sina djur uppstallade. Så det traditionella systemet för att hålla boskapen utomhus gjorde det inte möjligt för bönderna att samla gödseln för användning som gödselmedel. Men ett klimatprojekt har förbättrat situationen i flera led.
Arbetet med att klimatanpassning av jordbruket går hand i hand med att stärka och bevara den biologiska mångfalden och ekosystemen. I det projekt som IUCN arbetar med i området, och som går under benämningen Ekosystembaserad klimatanpassning (Ecosystembased Adaptation), har man försökt att på olika sätt förbättra markens bördighet och motverka risk för torka genom system för integrerad jordförbättring. Det har bland annat handlat om att förbättra boskapsstallarna och gödselhanteringen, att bygga biogasanläggningar, och plantera broom grass och andra fodergrödor.
Boskapens små skjul har förbättrats med nya golv av lera, vilket gör att bönderna systematiskt kan samla gödsel och urin. Detta går till en liten biogasanläggning i anslutning till stallplatsen, och därigenom får de gas för matlagning. Bättre golv för djuren har alltså lett till mindre avskogning på sluttningarna runt byn. Det slam som blir restprodukten i biogasanläggningen kan användas på åkrarna och förbättrar avsevärt avkastningen. Samma sak gäller för grönsaksodlingarna runt husen, där den uppsamlade urinen används för att förbättra skörden.
När projektet i Panchase startade gjordes en sårbarhetsbedömning, där de mest utsatta områdena och samhällena i området identifierades, de som mest troligt kommer beröras av allvarliga konsekvenser av klimatförändringarna. Invånarna i dessa områden fick själva genom fokusgrupper ge sin syn på vilka som var de viktigaste åtgärderna. Att bygga förtroende bland invånarna är en nyckel till framgången i detta och liknande projekt. För att få långsiktig framgång måste lokalsamhällena vara delaktiga och äga processen lika mycket som forskarna, och deras kunskap och erfarenhet är viktig. Likaså är det viktigt att
erörda myndigheter är involverade, eftersom de tillsammans med lokalsamhällena ska använda den kunskap som kommer ut av projektet.
De olika åtgärderna såsom restaurering av ekosystem och vård av vattenkällor, bidrar också till målet att minska jordskred och igenslamningen av sjön Phewa, som är ett av staden Pokharas stora turistmål.