Fram till år 2050 beräknas den globala urbana befolkningen ha ökat med 2,7 miljarder människor. Diskurser om hur vi ska utforma de stadsrum som behövs för att härbärgera alla dessa människor skapas idag främst inom tekniska lärosäten och inom ämnen som trafik- och stadsplanering. Men var finns tankar om hur stadens natur påverkar vår livskvalitet, våra värderingar och de kognitiva ramverk som utvecklas hos människor som bor där?
Ett växande forskningsfält är studier om kul-turella ekosystemtjänster i stadslandskap. Begreppet kulturella ekosystemtjänster – här definierat som dialektiska relationer mellan människa och natur – har uppstått inom mötet mellan ekologi och ekonomi. Innehållet i begreppet har dock framförallt studerats inom ämnen som miljöpsykologi, miljöantropologi, humanekologi och kultur-geografi, och nu även inom det växande fältet urbana social-ekologiska system. De senare argumenterar för att det finns ett pedagogiskt perspektiv på kulturella ekosystemtjänster i stadslandskap som kan ha en återkoppling på alla andra områden inom hållbar utveckling. Eftersom städerna förväntas härbärgera en växande proportion av mänskligheten i en nära framtid, understryks vikten av att utforma städer som möjliggör och uppmuntrar till lärande om vårt förhållande till naturen.
I en ny publikation beskriver jag och mina kollegor hur vi studerat hur två grupper av förskolebarn i Stockholm relaterar till naturen. Vi fann att barn med dagliga rutiner som utspelas i naturmiljöer uppvisar bättre kunskap om naturen samt har mer positiva känslor för naturen.
Urvalet av förskolor bestämdes av möjligheten att isolera sociala faktorer – vilka torde ha en dominant påverkan på barnen – för att komma åt skillnader i tillgång till naturmiljöer. Fokus var på rutiner snarare än på extraordinära men sällsynta upplevelser. Analyser utfördes om hur ofta barnen i varje förskola vistades i naturmiljöer under utomhusaktiviteter. Vi valde att studera femåriga barn som varit i samma förskola i fyra år, förskolor med samma pedagogiska inriktning samt barn med föräldrar av samma etniska bakgrund. Sedan jämfördes två grupper av barn, de som har frekventa vistelser i naturmiljöer med de som inte har det.
Det var bilder som dessa som förskolebarnen fick se i det specialdesignade ”spel” forskarna hade gjort, för att bland annat mäta barnens empati med levande varelser.
Foto: Illustration: Stephan Barthel
För att undersöka hur barnen tänkte, gavs pedagoger på förskolorna uppdrag att spela spel med varje barn. Spelen var utformade för att ställa olika frågor om empati med icke-mänskliga varelser, om förnyelsebara naturresurser och om miljöförstöring. Pedagogerna lade till exempel ut bilder som visade en ren, en fisk och ett flygplan. Sedan frågade de barnen vilka objekt på bilderna som kunde känna smärta. Ett annat spel handlade om att fråga om varifrån vardagliga varor kommer, genom exempelvis visa bilder på en ylletröja och sedan be barnen att koppla ihop den med en bild på ett får, en lastbil eller med en bild på sedlar. Ett tredje spel handlade om att betygsätta bilder som positiva eller negativa. Exempel på bilder kunde vara en frisk skog eller ett mycket förorenat vattendrag. Resultaten från dessa spel visar att barn som har tillbringat mer tid att leka i naturmiljöer är bättre rustade att känna empati med levande varelser, har bättre förmåga att förstå sambanden mellan ekologiska resurser och de produkter som används i vardagen och är bättre på att identifiera miljöförstöring. En negativ attityd till naturen delades dock av alla barnen i undersökningen. De visade rädsla för att gå vilse ensamma i skogen.
Det fysiska rummet verkar således påverka vilka värderingar som barnen utvecklar om naturen. Författarna drar slutsatsen att dessa barn verkar ha utvecklat en högre affinitet med naturen.
Barn blir en dag vuxna med ekonomisk och politisk makt och psykologisk forskning visar på att djupt liggande attityder med bäring på mänskligt beteende etableras tidigt i barndomen och är troligen trögförändrade under vuxen ålder. Hur kan vi utforma stadsmiljöer som kan fortsätta att vårda våra emotionella och kognitiva samband med naturen? Dessa frågor utgör, vågar vi påstå, fortfarande blinda fläckar inom stadsbyggnadskontor.
Denna typ av emotionella och kognitiva samband kanske inte enbart är beroende av förmågan att rationellt reflektera över den roll som ekosystem har och deras funktioner, utan verkar även skapas i tysthet då livet framskrider i vår hemmiljö och genom våra dagliga rutiner. Matteo m.fl. (2014) påvisar att vår vardagsmiljö påverkar vår känsla av tillhörighet med naturen, och detta resultat pekar mot den aktiva roll som kulturella ekosystemtjänster bör ha inom fysisk planering för att nå en hållbar stadsutveckling även på ett kognitivt plan.