Foto: Pelle Larsson

Det är en strålande höstdag och jag är på väg ut till en naturguidning i Nackareservatet med en grupp föräldralediga med barn och barnvagnar. De flesta kommer från den här delen av stan, Stockholms södra förorter, men några har tagit sig hit från andra stadsdelar. På vägen från tunnelbanestationen ut till skogen får vi veta lite om bebyggelsen, om miljonprogrammet och varför man kom att bygga just på den här platsen – och att Bagarmossen faktiskt har sitt namn efter en bagare som bodde här.

I ett område med hällmarkstallskog får vi veta mer om vad växtlighetens utseende idag har att göra med inlandsisens framfart för tusentals år sedan. Medan vi i en lång karavan rör oss mot vår fikaplats har vi i uppgift att observera hur vegetationen förändras längs vägen. Vid en liten våtmark känner vi på gamla tiders blöjor i form av vitmossa, som innehåller ett ämne som motverkar infektioner. Kanske hade man mindre problem med blöjeksem förr? Det vanliga missförståndet med ”vitmossan” i adventsljusstaken reds ut (det är fönsterlav, inte vitmossa) och guiden Mårten visar några olika renlavar och berättar om skillnaden mellan mossa och lav.

När vi kommer ut från skogen ut på öppna fält berättar deltagarna om vad de sett. Några redogör för hur de små förvridna tallarna uppe på berget successivt ersattes med större och blandades upp med granar för att nere i sänkan där vi nu står försvinna helt till förmån för aspar, björkar och ekar. Mårten förklarar hur det kommer sig att olika träd växer på olika ställen och visar på vad som kännetecknar en asp och en ek. Och det lilla barrträdet som står där borta – är det en tall eller en gran? Nej, det är ju en en, känn på barren här: vad vassa de är, mycket vassare än granens och tallens! Enen växer helst där marken är öppen och det finns mycket ljus, som här. En mamma bakom mig säger till sin kompis att tänk vad man har glömt, vad bra att få en repetition för barnen kommer ju att fråga…

Framme vid fikastället. Alla breder ut filtar, byter blöjor, tar fram nappflaskor eller ammar. Vi kanske njuter av den sista höstsolen för året? Några gräsänder och kanadagäss kommer och tigger mat till de äldre barnens förtjusning. En flicka badar fötterna. Det tar emot att bryta upp, men ska vi vara framme vid målet på utsatt tid måste vi nog gå nu. Fikapausen blev ändå nästan dubbelt så lång som beräknat – men det är väl den som är det bästa med att ta sig ut?

Vid avslutningen berättar Mårten om hur viktiga grönområdena i stadens närhet är för oss stadsbor och vilka ekosystemtjänster vi får från dem. Han förklarar att många hotas av exploatering och att Nackareservatet trots sitt namn inte är ett reservat ännu, men att han hoppas att det – efter 30 års tid – snart ska vara det. Flera av föräldrarna uttrycker vilken härlig promenad det var och sin glädje över att ha hittat ett nytt ställe att vandra i.

Genom naturguidningen har föräldrarna – förutom motion, avkoppling och en naturupplevelse tillsammans med sina barn – fått ett nytt perspektiv på sin hembygd. Genom att lära sig lite om de vanligaste arterna och företeelserna i svensk natur har de fått några nycklar till förståelse av vad de ser omkring sig varje dag, nycklar som kan leda till en nyfikenhet på mer. Idag har det stora flertalet allt sämre kunskaper och en stor osäkerhet inför att ta sig ut i naturen. Även om viljan finns kan hindren vara för stora – var någonstans hittar man naturen till exempel? Och hur bär man sig åt för att inte gå vilse? Vardagskunskapen om naturen håller på att försvinna. Därmed går samhället miste om de stora värden som finns i denna natur, både för människors hälsa och för en bred förståelse av naturen i stort och människans plats i den.