I olika internationella sammanhang lyfts ofta värdet av heliga områden fram inom naturvården, efter­som dessa områden har ett informellt skydd mot exploatering åtminstone genom lokalbefolkningens engagemang. Att naturen skulle kunna betraktas som helig känns kanske udda i ett modernt svenskt sammanhang. Men ”heliga platser” behöver inte vara präglade av en särskild religion utan kan vara platser med mer diffusa andliga eller kulturella värden. Hur kan vi konkretisera värdet i de kulturella och andliga aspekterna? Och finns det ett värde för nationen och/ eller lokalsamhället att man faktiskt gör det?

Frivilliga riktlinjer om heliga områden

Inom ramen för FN:s Konvention om biologisk mångfald enades världens regeringar 2004 om Akwé: Kon – frivilliga riktlinjer för genomförande av kultur-, miljö- och socialkonsekvensbeskriv­ningar av projekt som är tänkta att ske på, eller sannolikt kommer att påverka, heliga platser och mark- och vattenområden som traditionellt bebos eller nyttjas av urfolks- eller lokala samhällen. Den första delen är Mohawk och uttalas ungefär agwäj-gåh och betyder ”allt i skapelsen”. Den något osannolika fortsättningen syftar på att detta handlar om hur man ska kunna göra holistiska miljökonsekvensbeskrivningar i samråd med urfolk och lokala samhällen med traditionella livssätt. Inom forskningsprogrammet Naptek vid CBM genomfördes under 2010–2011 ett projekt i syfte att undersöka om och hur man skulle kunna använda dessa riktlinjer i Sverige. Det finns också numera en översättning av riktlinjerna till svenska.

Det är viktigt att notera att Akwé: Kon-riktlin­jerna inte enbart handlar om heliga platser, utan om alla områden som har betydelse för lokalbe­folkningar ekonomiskt, kulturellt eller socialt. Det handlar således om att i ett brett perspektiv väga in konsekvenserna av ett exploateringsprojekt, mycket bredare än dagens MKB:er, och dessutom för det lokala samhället.

Program synliggör påverkan

Sametinget i svenska Sápmi har inom ramen för sitt miljöarbete utvecklat livsmiljöprogrammet Eallin-biras, som på ett mer holistiskt sätt framhåller att livsmiljön inte bara utgörs av naturmiljön utan även av ett hållbart nyttjande av naturresurserna och ett förvaltande av kulturen. De sociala och kulturella konsekvenserna av utveckling och förändring måste beaktas likaväl som de miljömässiga konsekven­serna. Svenska samers riksförbund genomförde under 2010 också ett projekt för att ta fram förslag på fördjupade processer för att göra MKB:er för samebyar i syfte att också ta hänsyn till sociala aspekter och samiskt kulturarv, även traditionell kunskap. Detta är olika steg för att synliggöra att exploatering och projektering har påverkan långt utanför den rena miljöpåverkan.

Finska erfarenheter av Akwé: kon-riktlinjerna

I Finland har myndigheterna tagit Akwé: Kon-rikt­linjerna betydligt längre än i Sverige. Metsähallitus (på svenska Forststyrelsen, ett statligt verk som för­valtar drygt 12 miljoner hektar statsägda mark- och vattenområde och som till viss del påminner om Skogsstyrelsen) genomför ett praktiskt projekt base­rat på Akwé: Kon-riktlinjerna. Tillsammans med det finska Sametinget har man med utgångspunkt från Akwé: Kon-riktlinjerna reviderat skötselplanen för nationalparken Hammastunturi wilderness area, ett traditionellt samiskt kulturlandskap, i syfte att ta större hänsyn till den samiska kulturen. De finska erfarenheterna är att Akwé: Kon-riktlinjerna är ett bra hjälpmedel för att lyfta in frågor som är av vikt för den samiska kulturen i förvaltnings­processen. Man har därigenom kunnat undvika att ta beslut som är negativa för samiska näringar i området och samtidigt skapat ett bättre samarbets­klimat. Arbetet med förvaltnings- och skötselplaner involverar en kartläggning av samiska värderingar och intressen i området och man utvecklar planerna i en samrådsgrupp.

I Hammastunturi-området kom man gemen­samt fram till fördelningen av området i de delar inom vilka turism får ske och var renskötseln ska få verka ostört från turister. Det huvudsakliga syftet var att försäkra sig om bevarande och bibehål­lande av samisk kultur och renskötsel i området, men man upplever också att man på köpet har fått många nya idéer och modeller för samverkan. Den lokala delaktigheten i planeringsprocesserna har blivit betydligt bättre. Intentionen är därför att man även fortsättningsvis ska använda sig av denna samverkansmetod för att utveckla och planera skötsel och land- och naturresursförvaltning i de samiska områden som Metsähallitus förvaltar.

Norska och svenska motsvarigheter i skyddade områden

Även i Norge har man utvecklat en ny förvaltning för skyddade områden och sedan 2010 har man därför lokal förvaltning med nasjonalparkstyre. I områden av samiskt intresse ingår samiska repre­sentanter i styresgruppen, antalet beror på hur viktigt området är för den samiska kulturen. Nasjo­nalparkstyre beslutar om förvaltningen, men inom ramen för naturmangfoldlova och verneforskrifta. Kritiska röster har gjort gällande att detta inte fått önskat genomslag och att de lokala aktörerna inte har fått tillräckligt att säga till om i arbetet. Proces­sen har dock bara några år på nacken, men förefal­ler som sådan vara i den internationella frontlinjen vad gäller att låta lokalsamhället vara delaktig i skyddade områden. Detta är inte en verksamhet som uttalat har sina rötter i Akwé: Kon-riktlinjerna, men slutresultatet blir onekligen ett steg i den riktningen.

Som nämnts tidigare så har vi i Sverige inte gjort några långt gående ansatser att införliva dessa frivilliga riktlinjer för att värna om det lokala perspektivet. Det som mest uttalat är i linje med Akwé: Kon-riktlinjerna är det svenska arbetet med världsarvet Laponia och den nya förvaltningsorga­nisationen Laponiatjuottjudus, som trädde i kraft 2011. I de finska och norska exemplen så får de samiska intressena styra hur förvaltningen av det skyddade området ska ske. Förvaltning och skötsel i Laponia genomförs av Laponiatjuottjudus. Skötsel­planerna utvecklas gemensamt och beslutas sedan av Naturvårdsverket. Även här har kritiska röster höjts för att det lokala inflytandet inte är tillräckligt och att myndigheterna inte vill släppa taget. Natur­vårdsverket har också uttalat sig om att Laponia är ett undantag vad gäller förvaltning eftersom det till skillnad från andra skyddade områden är ett världsarv baserat på natur- och kulturvärden. Nationalparker och naturskyddsområden är å andra sidan avsatta för sina naturvärden och då ses inte den lokala förvaltningen som ett mål i sig.

Vad händer med det vardagliga värdet?

De beskrivna exemplen inskränks till naturvår­dens skyddade områden, vilket gör att man kan fortsätta grubbla över hur den lokala kulturen inkluderas i olika planeringsprocesser. En del naturskyddsområden är avsatta för rekreation, andra för sina spännande naturformationer, så visst finns det skyddade områden som spelar roll för den lokala kulturen. Men hur är det med var­dagslandskapets kulturella värden och de områden som har en särskild plats i folks tankevärld utan att för den skull ha värden av riksintresse? Man kan fråga sig vilka kulturella värden de lokala samhällena upplever att man berövas i samband med samhällsutvecklingen.

I Uppsala har man upprepade gånger från kommunens sida framhållit att man ser det som sin uppgift att värna om dem som ännu inte har flyttat in till kommunen, det vill säga man måste exploatera obebyggda ytor för att skapa nya bostäder. Så är det kanhända i fler kommuner runt om i Sverige, men vem är det då som månar om de som redan bor där och har en kulturell relation till platsen? Och vilka oersättliga värden förlorar vi bara för att vi i exploateringen inte förstod dem?