I nästa sekund var jag intagen till förhör av den australiska kontrollmyndigheten mot främmande arter. Frågan var om jag medförde något levande djur, växt eller mikroorganism, vilket hunden ansåg att jag gjorde.

Australien är ett land som drabbats hårt av främmande arter och nu bestämt sig för att minimera risken för ytterligare skador på den inhemska biodiversiteten, inte minst de frukt- och grönsaksodlingar som bidrar till landets export. All import, alla inkommande resenärer och alla möjliga införselvägar för främmande arter utsätts för provtagningar och riskanalyser, med stöd av en heltäckande lagstiftning om landets biosäkerhet. Detta gör Australien med fullt stöd av internationella avtal och fora, däribland konventionerna om biologisk mångfald (CBD) respektive växtskydd (IPPC) och Världshandelsorganisationen (WTO).

Saknas heltäckande skydd

I Sverige är skyddet mot invasiva främmande arter, d.v.s. sådana som kan hota vår biologiska mångfald, mycket mindre heltäckande och effektivt. CBM:s utredning om Sveriges hantering av främmande arter (se CBM:s hemsida) visar tydligt att vi hittills fokuserat på att skydda våra grödor och husdjur mot ekonomisk skada. Detta görs av ett tiotal olika myndigheter, med stöd av mer än 200 olika lagar och förordningar i svensk lagstiftning och inom EU-regelverket. Däremot har vi ett väsentligt mycket sämre skydd mot främmande arter som kan hota vilda djur och växter, genom predation, parasitism, betning, hybridisering eller smittspridning.

Främmande = farligt?

Cercopagis pengoi, ett litet kräftdjur från Kaspiska havet som spritts till Öster-sjön via barlastvatten. Ett nytillskott som påverkat den pelagiska näringskedjan.

Foto: Mirja Rosenberg-Kurki

Alla främmande arter är inte invasiva. De flesta arter vi nyttjar i de areella näringarna är faktiskt främmande arter, eller åtminstone främmande genetiska raser eller sorter. Det vore orimligt att förbjuda all import eller användning av främmande arter. Istället handlar det om att identifiera de arter som kan utgöra en risk, kartlägga deras möjliga införselvägar, och införa skyddsmekanismer som tidigt kan stoppa en invasion.

CBM har i sitt svar till regeringen föreslagit en lång rad åtgärder för att åstadkomma ett bättre skydd. Lagstiftningen behöver göras mer heltäckande, myndigheternas in-satser bör samordnas tydligare, och riskanalys som redskap behöver utvecklas och tillämpas. I en riskanalys synliggörs de olika problem främmande arter kan komma att orsaka, och en bedömning av sannolikheter för olika utfall leder fram till en riskhanteringsstrategi. Idag görs sådana riskanalyser främst när det handlar om svåra växtskadegörare, smittspridare och genetiskt modifierade organismer. Tekniken går dock att tillämpa på alla typer av hot mot biologisk mångfald.

Oavsiktligt ett större problem

En viktig lärdom är att arter som oavsiktligt transporteras in i landet kan utgöra ett större problem än de som avsiktligt tas in, efter en riskanalys och tillståndsprocedur. En ny konvention om hantering av barlastvatten är på väg att träda i kraft, med syfte att stoppa den oavsiktliga spridningen av tusentals vattenlevande djur och växter i hamnar och vattenvägar. Det är osäkert om konventionen löser problemet, eftersom det fortfarande saknas fullgod teknik för att eliminera organismerna ur barlastvattnet. Den process som har lett fram till avtalet är ändå mycket viktig, eftersom den fokuserar på en betydande införselväg för oavsiktlig införda arter.

Internationell verklighet

CBM har också beskrivit en mycket komplex omvärld för frågan om hur Sverige bör hantera invasiva främmande arter. Vi tillhör EU, lyder under unionens olika fördrag, och vi har slutit handelsavtal inom WTO. Allt bidrar till att öka globaliseringen, stärka frihandeln och underlätta kommunikationer. Detta ökar risken för att främmande arter når Sverige, men innebär också att vi inte ensidigt kan vidta särskilt många åtgärder. Rom-fördraget till trots finns det dock stora möjligheter att inom existerande EU-rätt och under ingångna handelsavtal åstadkomma stora förbättringar. En knäckfråga är nu vem som ska bära bevisbördan. Är det importören som ska visa att produkten eller transporten som sådan inte medför någon risk för att invasiva arter orsakar skada, innan tillstånd kan ges? Eller är det en myndighet som ska bevisa att en skaderisk föreligger innan ett handelshinder kan införas?