Polen, liksom alla länder i före detta östblocket, befinner sig i en tid där nästan allt förändras i ett väldigt snabbt tempo. Ofta är förändringarna mycket positiva, men det pågår också många negativa processer. Den ekonomiska tillväxten i Polen har under de senaste åren varit bland de snabbaste i Europa och de demokratiska förändringarna har gått mycket långt. Fortfarande återstår dock att lösa en rad sociala, ekonomiska, och miljömässiga problem som förekommer på olika skalor och som ofta är kopplade till varandra.

Stora variationer

Polen, vars areal är ca två tredjedelar av Sveriges, har många och varierande naturtyper. Det är ett resultat av både naturliga förhållanden och långvarig mänsklig påverkan. Bland naturintresserade svenskar är Bialowieza, urskogen med sina visenter, kanske den mest kända pärlan av polsk natur, men det finns mycket mer att se och beundra.

Miljöerna varierar från sanddyner vid Leba på Östersjökusten, jätteträsken vid Biebrza-floden i nordöst och de alpliknande Tatrabergen, till de avlägsna Bieszczadybergen i Polens sydöstra hörn. Generellt är östra Polen rikare på välbevarade och värdefulla miljöer och har glesare befolkning än landets västra del. Det beror på en betydligt lägre grad av mänsklig påverkan i öst, som har sina rötter i skillnader i den historiska utvecklingen.

Skydd av olika slag

Den polska staten skyddar sin natur på många olika sätt. Ett fullständigt artskydd omfattar 212 växtarter, 99 vertebrater, och 72 ryggradslösa djurarter. Ytterligare 95 vertebrater är delvis fridlysta. Trots detta minskar många arter i Polen och några har nyligen försvunnit (t ex stortrapp) p g a förändringar i deras livsmiljöer. Här försöker staten agera genom att skydda de bästa områdena i form av nationalparker, naturreservat, landskapsparker, områden av skyddat landskap och flera andra former av natur- eller landskapsskydd.

Nationalparker har tillsammans med reservaten den högsta statusen bland de skyddade områdena. I dag finns det 22 nationalparker som sammanlagt täcker 305 000 hektar, 1 pro-cent av landets yta. En av dem finns med på Världsarvslistan (Bialowieza) och sex av dem är erkända av UNESCO som biosfärreservat (Babia Gora, Bialowieza, Bieszczady, Karkonoski, Slowinski och Tatra nationalparker). Vissa parker är mindre än 30 kvadratkilometer medan den största är ca 6 kvadratmil.

De flesta nationalparkerna skapades före kommunismens fall. Därefter framkallade de demokratiska förändringarna ett bra klimat för vidare utveckling av nationalparkssystemet i Polen. Under de senaste 10 åren har åtta nya nationalparker skapats och ytterligare två har utvidgats. Sammanlagt har nationalparkernas yta ökat med nära 100 procent sedan 1989. Tre nya nationalparker kommer dessutom att bildas inom kort.

Utvidgning av skyddade områden i Polen är väl synkroniserad med det europeiska initiativet inom uppbyggnaden av paneuropeiska ekologiska strukturer (t ex EECONET) där landet deltar mycket aktivt.

Hoten kvar trots skydd

Skyddet av värdefulla miljöer i form av nationalparker och reservat kan tyvärr inte stoppa alla negativa förändringar i respektive områden. Jag vill illustrera detta genom en kort beskrivning av de varierande faror som hotar fyra olika nationalparker (Biebrza, Bialowieza, Ojcowski och Tatra nationalparker).

Biebrza Nationalpark omfattar knappt 500 kvadratkilometer och domineras av våtmarker. För ornitologer och fågelskådare är det en riktigt guldgruva, med bland annat en stor population av vattensångare.

Det huvudproblem som parkens styrelse försöker lösa är igenväxningen av de öppna ytorna. Parken har inga pengar för att bibehålla sådana stora ytor öppna genom slåtter. Tidigare lantbruksaktiviteter i Biebrza, som delvis skapade förutsättningar för de unika miljöerna där, har till stor del upphört p g a olönsamhet. Intressant nog har igenväxningssuccessionen skapat bra vitryggsmiljöer och man har observerat en ganska stor populationsökning under de senaste åren.

Det andra exemplet kommer från närliggande Bialowieza nationalpark. Där har man länge kämpat mot skogsindustrin för att skydda resterna av urskog som finns utanför själva parken men som har stor betydelse för bevarandet av de lokala populationerna av bl a vitryggig hackspett. Skogsindustrin är huvudnäring i området och de ekonomiska förändringarna har skapat ett större tryck på de värdefulla skogsbestånden. Tack vare stora ansträngningar från diverse NGO:s fördubblades nyligen parkens yta och moratorium för avverkning av träd äldre än 100 år i hela området har inletts.

Kollapsad industri ger bättre luft

En helt annan fara har hotat den minsta av de polska nationalparkerna, nämligen Ojcowski nationalpark. Parken omfattar den mest intressanta delen av Krakow-höglandet med spektakulära kalkstensformationer och är mest känd för sin rika och intressanta flora (t ex den endemiska björkarten Betula oycoviensis och den sällsynta ormbunken Phyllitis scolopendrium). Parken har drabbats hårt av luftföroreningar från närbelägna industriområden. Här hade dock de senaste ekonomiska förändringarna en positiv effekt: en stor del av industrierna med omoderna teknologier kollapsade och luftkvaliteten i Ojcowski nationalpark har nu förbättrats.

OS i nationalparken?

Det sista exemplet kommer från den kanske vackraste av de polska nationalparkerna, nämligen nationalparken Tatra. Parken omfattar hela den polska delen av Tatrabergen och täcker en yta på 212 kvadratkilometer. Här verkar det direkta turisttrycket vara det största hotet. Tatrabergen är väldigt attraktiva både på vintern och sommaren. Över 2 miljoner turister besöker området varje år. Nyligen kunde man bevittna kampen mellan politiker som vill organisera vinter-OS och de som vill skydda området mot ytterligare exploatering.

Heltäckande hänsyn behövs

Det är uppenbart att naturskydd i form av skyddade områden ger begränsade effekter. Viktigast är att skapa förutsättningar för en mer heltäckande hänsyn som kan bevara eller återskapa den biologiska mångfalden. Polen har fortfarande ett stor antal landskap med höga naturvärden, särskilt i den östra delen. De ekonomiska förändringar som de senare åren har pågått i östra Europa hotar ofta de värdefulla områdena genom bl a intensifiering av skogsoch jordbruket. Det är västra Europas plikt att tidigt påpeka problemen och att visa ett aktivt intresse för att skydda det som kvarstår. Det blir säkert billigare för EU att hjälpa till med naturbevarandet i dessa länder nu, än att betala stora summor för restaurering av förstörda biotoper i det framtida gemensamma Europa.