Hur vi ska sköta våra reservat är en fråga som engagerar och leder till diskussion, eller snarare debatt. Inte sällan driver deltagarna en ensaksfråga med utgångspunkt i egen erfarenhet och bakgrund. Någon kan tycka att man ska basera skötseln på historisk markanvändning, en annan att naturen bäst sköter sig själv. Eller så vill man gynna en organism före en annan. Den allmänna begreppsförvirringen försvårar också kommunikationen. Till exempel skapar begreppet skötsel olika associationer hos personer med bakgrund i skogsbruket eller naturvården.

Diskussionen blir polariserad, det finns ett ”rätt” och ett ”fel”, och som bevis för sin tes lyfter man gärna fram enstaka händelser som får stå som symboler för ”felaktig” skötsel. Alltför sällan diskuteras de generella principer som ska gälla för förvaltningen av våra skyddade områden; vad vi vill uppnå, vilka krav vi ska ställa på skötselmetoderna och vad det får kosta. Den haltande debatten är delvis ett resultat av bristen på en sammanhållen strategi för förvaltningen av de skyddade områdena.

En ny strategi

För närvarande pågår arbetet med en skötselstrategi för trädbärande, skyddade områden. Projektet drivs av Naturvårdsverket med medverkan av länsstyrelser och undertecknad. Eftersom strategin först ska remissas och beslutas gör jag här inga påståenden om slutprodukten. Däremot resonerar jag lite om vad som kommer att behandlas och hur man bör hantera frågan om skötsel i våra skyddade områden (hädanefter kallade reservat).

Kraven och önskemålen på våra reservat är många och stora, och ska naturligtvis också så vara med tanke på de resurser vi avsätter. Reservaten representerar pärlorna i vår natur vilket kräver att vi förvaltar dem på ett klokt sätt. Samtidigt kan det kännas som en omöjlig uppgift, då själva reservatsbildandet i sig är ett uttryck för en generell brist. Vad en strategi kan bidra med är ett underlag för kloka beslut på nationellt och lokalt plan utifrån en övergripande tanke om hur vi bäst når bevarandemålen. Det handlar alltså om att skaffa sig ett ”helikopterperspektiv” först, för att sedan landa i rätt beslut på rätt plats. Innerst inne vet de flesta att allt inte kan bevaras på en och samma plats, men kan vi enas om att strategin i längden är bäst för naturvärdena kan vi också släppa våra käpphästar.

Gammaldags skötsel med äldre metoder, gallring med moderna maskiner eller fri utveckling är olika alternativ i samband med förvaltningen av skyddade områden. Den kommande strategin är tänkt att bli en vägledning i valet av skötselmetod. Foto: Skogsbiblioteket, SLU

Syftet med den kommande strategin är att ge en vägledning i svåra avvägningar såsom att sköta eller inte sköta. För att understryka att båda besluten kan vara rätt talar man snarare om förvaltning än skötsel. Varje beslut om förvaltning bör föregås av en bedömning av nytta och risk med att sköta eller inte sköta. Vidare behandlas val av olika skötselmetoder och vilka krav vi ska ställa på dem. Framför allt är det viktigt att ställa sig frågan hur beprövad skötselmetoden är och om insatsen står i proportion till den förväntade nyttan. I strategin kommer man också att föreslå prioriteringar i förvaltningen under de närmaste åren.

Den bästa helheten

Det är värt att notera hur strategin förhåller sig till oförutsedda händelser såsom naturkatastrofer. Efter de senaste årens stormar är det många som noterat hur de prioriterade bevarandemålen fått stå åt sidan till förmån för andra intressen. Det är viktigt att vi naturvårdare står upp för den biologiska mångfalden även efter katastrofer, och erkänner även de positiva effekterna. Förhoppningsvis kommer det bli lättare att försvara naturvärdena med den nya strategin i ryggen.

Personligen hyser jag stora förhoppningar om den kommande strategin. Den är ingen handbok och kommer inte innehålla detaljerade råd. Dess värde ligger i att diskussionen om hur vi ska förvalta naturen lyfts till en högre nivå, och ge oss vägledning i såväl stora och svåra beslut, som till vardags. Med insikt om att strategin i sin helhet leder till den bästa förvaltningen kan vi förhoppningsvis också enas kring det enskilda reservatet.