En hög andel av Sveriges biologiska mångfald är beroende av våtmarker, inklusive drygt hälften av våra fågelarter och kärlväxter, 40 procent av mossorna och 70 procent av landsnäckorna. Våtmarkerna fyller viktiga funktioner som vattenmagasin, som naturliga reningsverk, som kolfällor, som betesmarker för vilt och som historisk arkiv över tidigare förhållanden.
I Naturvårdskedjans rikkärrsprojekt har vi fokuserat på dikade rikkärr. Vi har undersökt olika behandlingar för att restaurera rikkärr samt förutsättningarna att bevara och utveckla våtmarkernas värden baserat på intervjuer med markägare.
Restaureringsrecept
I första hand bör man se till att områdets hydrologi är tillfredsställande med avseende på vattennivå och näringsförhållanden. Hydrologin är ju det som är förutsättningen för en våtmark och är det som först och främst ska återskapas om den är skadad. I andra hand ska områdets öppenhet vidmakthållas, genom röjning av uppväxande träd och buskar vart femte till tionde år. I tredje hand ska ett våtområde skötas genom hävd med bete eller slåtter. Detta gynnar många konkurrenssvaga arter och leder till hög artrikedom. Med rätt typ av hävd slipper man dessutom sköta ett område med röjning. I fjärde och sista hand bör man återintroducera arter som har försvunnit på grund av ogynnsamma förhållanden. Återintroduktioner förutsätter lämplig hydrologi och skötsel. Det allra viktigaste för myrarna är dock att deras hydrologi inte ska påverkas negativt – då slipper vi i framtiden de största problemen med restaurering.
Återställ hydrologin
Försöken med att restaurera hydrologin och öppenheten i dikade rikkärr visade att det går att hejda dikningens negativa effekter på vegetationen. Vi noterade en minskning av dikningsgynnade dominanta arter och en ökning av våtmarksväxter under fyra växtsäsonger efter behandlingarna. Vissa av förändringarna som dikningarna har lett till verkar dock irreversibla, exempelvis lokalt försvinnande av arter samt invandring och dominans av vitmossor som förändrar substratet och hindrar återkolonisation av den ursprungliga rikkärrsvegetationen.
Försöket med markstörning ledde till att flera myrväxter som saknades i vegetationen etablerade sig, sannolikt uppväckta från fröbanken. Markstörning i form av bete eller slåtter kan vara viktiga delar i restaureringen av myrar, genom att skapa luckor i den etablerade vegetationen som konkurrenssvaga arter kan utnyttja.
Plantera in
För att snabba på processerna kan aktiv återintroduktion vara ett alternativ. Vi testade detta hos kung Karls spira och fyra arter av brunmossor. Resultaten var lyckade där transplantationerna gjordes i fläckar med bar torv. För mossornas del krävdes också att kalk tillfördes torven som försurats av vitmossor. Återintroduktioner bör främst göras av arter som har en viktig ekosystemfunktion (nyckelarter), arter som är karismatiska och som kan väcka allmänhetens intresse för restaureringarna, samt arter som är hotade i landet.
Involvera markägarna
I det fortsatta arbetet är markägarna centrala. Allt arbete med våtmarkerna bör framöver innefatta bättre kommunikation med och deltagande från markägarna. Markägarna måste bli mer involverade i arbetet för att våtmarkernas biologiska mångfald och funktion i landskapet ska kunna bevaras och utvecklas långsiktigt. Här behövs mer utbildning och information om vad som händer när man genomför hydrologisk restaurering och att det går att restaurera utan att produktiv skogsmark påverkas negativt. En pedagogisk utmaning är att kunna påvisa nyttan av att restaurera, inte minst som myrar och sumpskogar har en i första anblicken relativt okänd och diskret biologisk mångfald, särskilt som markägarna i dag har förlorat kontakten med och det direkta behovet av våtmarkerna. Det är viktigt att hitta andra nyttor så att naturen inte bara blir ett bevarande. I utformningen av strategier för naturvården är det viktigt att försöka uppnå helhetslösningar som inbegriper markägarna och deras perspektiv.