Avsaknaden av ett relevant mått på uthållighet är lika alarmerande som bristen på uthållighet i sig. ”Det ekonomiska språket har invaderat alla samhällssektorer och blivit det offentliga livets gemensamma språk” skriver ekonomen Frédéric Lebaron. Och ekonomins mest framgångsrika och kända begrepp heter bruttonationalprodukt (BNP), vilket lyser så starkt i ekonomijournalistiken att de övriga nyanser av välfärd och uthållighet som trots allt finns, helt enkelt bländas bort och hamnar i mörker.
Tillväxt ett egenvärde
Anders Wijkman vid Tällberg Foundation menar att fixeringen vid BNP som måttstock på den goda utvecklingen måste upphöra. Han uttrycker det träffande när han slår fast att om vi soltorkar våra kläder har solens gratisarbete inte något värde. Men om vi använder torktumlare blir den en pluspost i BNP.
Det riktigt allvarliga inträffar när nationalekonomer och ledande politiker fastnar i en strävan att göda BNP, som förvandlas till valfläsk och får ett egenvärde i sig. Även om deras egen förståelse ofta går djupare än så, kan deras väljares insiktsradie vara mer begränsad och mottaglig endast för de bekanta värdena på BNP och börsindex som mått på deras hemlands välfärd, när dessa i själva verket bara speglar aktiviteten i ekonomin och alltså varken inkluderar välfärd eller uthållighet.
Naturkapitalet utanför
För att börja tala om hållbart nyttjande kan man konstatera att degradering av ekosystem som en följd av exploatering inte räknar ner BNP. Hänsyn tas inte heller till de tjänster motsvarande belopp i miljardklassen som väl fungerande ekosystem försörjer oss med. Hela det resurskapital som finns i naturliga processer lämnas utanför. Med ett sådant glapp mellan ett lands ekologiska status och dess ekonomiska redovisning, är det i princip möjligt att exploatera landets biologiska resurser långt bortom det hållbara utan att röda siffror dyker upp någonstans i räkenskaperna.
Orkanen Katrinas förödelse är en välbekant illustration av BNP-statistikens brister. Trots tusen dödsoffer och skador för hundratals miljoner dollar, drev restaureringen efter katastrofen i delstaten Louisiana upp hela USA:s BNP. Det gjorde också dikningen av de skyddande våtmarkerna före orkanen, som ironiskt nog bidrog till att skadorna blev så omfattande.
Nya välfärdsmått
En ljuslåga fladdrar dock långt fram i tunneln. På flera håll runtom i världen sitter expertgrupper och funderar över hur man bättre kan redovisa länders välfärd och rikedomar. En av dem initierades av den franske presidenten Sarkozy som 2008 tillsatte den så kallade Stiglitzkommissionen, där flera prisade ekonomer ingår. Kommissionen konstaterar i sin preliminära rapport (juni 2009) att gapet mellan tillgängliga standardiserade mått på socioekonomiska variabler och befolkningens egen uppfattning om verkligheten är så stort, att det inte kan förklaras i ekonomiska termer eller ens genom analyser av mänsklig psykologi. ”Vår statistiska apparat, som har tjänat oss väl i ett inte alltför avlägset förgånget, är i behov av grundliga revisioner.”
Hela det tredje kapitlet i rapporten behandlar hållbar utveckling, där författarna radar upp en mängd tillgängliga mått och principerna för att mäta tillväxtens hållbarhet med hänsyn till naturen. Bland annat menar de att själva mängden utvecklade mätmetoder är en allvarlig nackdel när de väl ska tillämpas, eftersom mångfalden gör beslutsfattare och statistiker villrådiga. Slutligen resonerar de om vilka parametrar ett optimalt mått behöver väga in, men lämnar ingen färdig ekvation i slutet som kan tas i bruk. Istället hänvisar de till sin rapport som en global mall vilken nationalekonomer kan plocka upp och implementera hemma. Ett litet steg på vägen, med andra ord. Men ett stort steg för mänskligheten?