Att koppla samman olika sätt att förstå och använda naturen är ofta svårt och resultaten är varierande. På Nya Zeeland påverkas den nationella naturvården i hög grad av maorisk natursyn och praktik. Inte minst märks detta i det arbete som Department of Conservation (DOC) utför, på så väl nationell som regional nivå och både vad gäller policys och praktik. Det är alltid svårt att göra generella beskrivningar av en kulturs världsbild och tankesätt. Det finns risk för att framställningen blir en schablonbild – en stereotypisk skildring av något som i själva verket rymmer en mångfald av åsikter, förståelser, tolkningar och kunskaper. När den här texten beskriver en ”maorisk natursyn” är det med nödvändighet en förenkling av verkligheten. I själva verket existerar något skiftande betraktelsesätt mellan individer och mellan olika maoriska grupperingar.

Maorisk natursyn

I den maoriska världsbilden hyser allt levande en andlig substans. Varje komponent i naturen äger både en fysisk och en andlig sida. Detta gäller människor och djur, alla växter och även vatten, skogar och landområden. Man kategoriserar vanligtvis inte andliga och icke-andliga värden på samma sätt som vi i västvärlden är vana vid, och även till synes profana företeelser som exempelvis talet, har inneboende andliga kvalitéer. Vatten är också klassificerat som ”levande” genom att varje vattendrag, sjö och hav har en egen livsessens, mauri, och vaktas av en taniwha, en andlig varelse med draklika drag. Jorden, Papatūānuku, är urmodern och en levande organism som fungerar som ett nätverk för alla livsformer och dess symbiotiska relationer. Hon upprätthåller liv och ger näring till allt levande. Hon ger människor mat och medicin, men även material till slöjdande och byggande. Många maorier har en djup andlig koppling till Papatūānuku.

Alla naturresurser räknas som en taonga, något mycket värdefullt, en skatt eller rikedom. Men även materiella saker som smycken eller förmögenhet kan vara en taonga, ifall de genererats från marken. Taonga är ett exempel på ett maoriskt ord som ofta förekommer i offentliga förvaltningsplaner. Ett annat sådant viktigt koncept i sammanhanget är kaitiakitanga, att beskydda, eller förvalta. Att sköta om och värna naturresurserna är av yttersta vikt i det maoriska samhället och att göra det på ett sätt som beaktar alltings enhet och andliga väsen, men detta betyder inte att man ska undvika att använda naturresurser eller att bruka jorden – tvärtom.

Även om de allra flesta maorier idag är kristna eller sekulariserade i likhet med många andra i västvärlden, så finns i vardagen för de allra flesta en natursyn som på ett självklart sätt grundar sig i den traditionella maoriska världsbilden. Det är en levande föreställningsvärld som ofta på ett naturligt sätt smälter samman med en typisk västerländsk livsstil. Det finns ett starkt ”protokoll” som omgärdar olika milstolpar i livet, men också mer vardagliga möten, träffar, kursaktiviteter, middagar, som kan innebära att man ber, sjunger eller ger gåvor i olika föreskrivna situationer. Det maoriska protokollet är tydligt inkorporerat i DOC:s organisation.

Mötet med statlig natursyn

En speciell paragraf i naturvårdslagen föreskriver att maoriska intressen explicit måste vägas in i alla beslut som DOC gör och att en öppen dialog med konsultationspraxis ska vara vägledande. Maorisk natursyn och praxis ska ges utrymme och inflytande. Som statstjänsteman inom natur- och kulturvårdsförvaltningen i Nya Zealand finns alltså ett tydligt krav på att beakta maorisk natursyn i de beslut som fattas.

Rahui. En officiell skylt som signalerar att ett område är tillfälligt fredat. Ett exempel på hur maoriska begrepp och en maorisk natursyn inkorporeras i myndigheters arbete och i lagstiftningen.

Foto: Carina Green

I den maoriska natursynen är det en ynnest att få använda naturens resurser och det är inte fel att människan har en aktiv roll i att nyttja resurserna för till exempel mat eller slöjdmaterial. Det är så man återkopplar till Papatūānuku, och bibehåller sin direkta förbindelse med henne. När det gäller just detta har den maoriska filosofin ofta stått i kontrast till det västerländska naturvårdsparadigmet som ibland förespråkar att avskärma och freda områden från mänsklig påverkan. I den maoriska logiken är detta inte bara en skymf mot Papatūānuku, utan urholkar människors identitet och själva varande. För att beakta det maoriska synsättet används allt oftare ett maoriskt koncept, rahui, i naturvårdslagen. Rahui fungerar som en tillfällig fredad zon och kan ”läggas” på ett naturområde, en strand eller inom ett marint område. Skyddet gäller så länge man bedömer att det behövs, det kan betyda några dagar eller månader. Beslut om att anlägga en rahui och att återkalla den tas i dialog mellan DOC och ansvariga kaitiaki (maoriska förvaltare/beskyddare) och ibland också tillsammans med andra lokala intressegrupper.

Det är värt att poängteras att det typiskt västerländska sättet att förstå naturen och bedriva naturvård inte automatiskt betraktas som främmande i den maoriska världen. Många gånger finns det ingen motsägelse i att anamma både en västerländsk förståelse av naturen och en traditionellt maorisk. Men den maoriska påverkan på DOC:s arbete betyder exempelvis att en biologisk inventering, eller restaurering av ett ekosystem, omgärdas av maoriska ceremonier och former. Att använda maoriska koncept och till viss del praktik är en självklarhet i DOC:s arbete. Allt arbete som på någon vis innefattar maoriska intressen föregås av konsultation, dialog och bifall från maoriska företrädare.

Många gånger når man en lösning som alla är nöjda med, men inte alltid. Relationen mellan maoriska grupper och DOC är ofta ansträngd, trots – och kanske också på grund av – en gedigen dialog och samverkan. Men ur ett internationellt perspektiv måste man trots allt konstatera att landets urfolk har en stark påverkan på hur naturvård bedrivs och vilka grundläggande perspektiv som styr verksamheten. Här finns ett genuint försök att föra samman olika natursyn och att på allvar ge företräde för ett icke-västerländskt paradigm i naturvården. Mycket av det som har sitt ursprung i den maoriska natursynen blir sakta en del av ett allmänt nyzeeländskt tankesätt och blir en naturlig del av den offentliga praktiken. Trots förekommande kritik bör den nyzeeländska naturvården på många sätt kunna fungera som en källa till inspiration för andra. Och kanske skulle vi här i Sverige kunna lära oss något av den nyzeeländska naturvårdsmodellen?