Karta över Enstabergaområdet. Här påpekas förekomsten av rikt djurliv, t ex i skogen bredvid motorvägen men också i andra områden som är mer ostört och enskilt belägna. Källa: Beckman Thoor et al, Kulturhistoriskt planeringsunderlag för Ostlänken (2003)
TEMA: INFRASTRUKTUREn lokal karta visar inte bara vad som finns var, utan kan spegla förändringar av landskapet över tid och ett dynamiskt samband mellan natur- och kulturmiljö. Varje unik upplevelse i landskapet är en del av dess historia.

kartan_ostInom ramen för Include har studier genomförts av hur medborgarperspektiv på landskap kan lyftas fram tydligare i planeringen. Vi har tittat särskilt på nya metoder, som just är under utveckling, och som har potential att åstadkomma bättre integrering av lokal kunskap med så kallad expertkunskap i planeringen. En sådan aktuell metod är participatory mapping, som använts i utredningen Kulturhistoriskt planeringsunderlag för Ostlänken (Banverket & RAÄ 2003).

Fångar landskapets förändring

Participatory mapping är en metod som kombinerar lokalt deltagande och kartering. Genom intervjuer och enkäter identifieras invånares åsikter, upplevelser, erfarenheter och förhållningssätt till landskapet, vilket sedan visualiseras i en karta. I den ovan nämnda utredningen genomfördes participatory mapping i två testområden nära Nyköping: Svärta och Enstaberga.

Processen resulterade i nya kartor över området med mångfacetterat innehåll. Invånarna har pekat ut element som gravfält, runstenar, offerplatser, kyrkor, bär- och svampskogar, jordbruksmark, gårdar, gruvhål, tågstationer och skogsstigar. Kartornas främsta ändamål är dock inte endast att peka ut specifika platser eller objekt, utan handlar till lika stor del om att ge uttryck för människors minnen, upplevelser och föreställningar av vad som finns i dagens landskap och vad som har funnits i det förflutna. Därmed har participatory mapping potential att fånga landskapets kontinuerliga förändring över tid. Jämfört med mer traditionella kulturmiljöanalyser, vilka grundas på traditionell historisk och arkeologisk ”expertkunskap” är det intressant att se att participatory mapping som metod också fångar upp visioner om framtiden.

Vattenbruk och rörelsemönster

I de båda områdena framställs vatten som mycket viktigt i landskapet, om än på lite olika sätt. I Svärta kopplar invånarna vatten till friluftsliv och djurliv. Här markeras sjöarnas olika funktioner: bad, rodd, fiske samt habitat för fåglar. Specifika djurarter som bäver, tranor och kräftor pekas ut längs Svärtaån som går genom områdets centrala delar. I Enstaberga omnämns vatten däremot mer som en viktig del av platsens historia och människors minnen. Exempelvis påpekas att numera uppodlade dalgångar en gång i tiden varit vikar av Östersjön. Vidare nämns att Kilaån under medeltiden fungerade som en viktig transportled. En intressant beskriving rör ett ställe bredvid motorvägen E4 där det tidigare funnits en friskvattenkälla – ”därifrån har dom fått vatten sedan 1500-talet. Men när de byggde andra motorvägshalvan, då hände någonting.”

Rörelsemönster är ett annat huvudtema på kartorna. Invånare har ritat ut delar av Sörmlandsleden, en av Sveriges längsta natur- och kulturvandringsleder. Skogsstigarna i Svärtaområdet förbinder historiska fornlämningar, minnesmärken, gamla bosättningar samt gruvor och sjöar till en kontinuerlig struktur. I Enstaberga framstår Sörmlandsleden som ett spår mellan den gamla sjöbottnen och Kolmården, vilket beskrivs med: ”järnbruksdrift, förr i tiden var det farliga skogar.” Denna sorts information möjliggör en mer tydlig helhetsyn av natur- och kultumiljöer som skulle kunna utgöra viktiga bidrag till planeringsprocessen.

Resultatet av karteringen visar tydligt att lokal kunskap byggs upp över århundraden, att natur- och kulturresurser hänger intimt samman samt att de utgör en viktig identitetsskapande funktion och en del av den lokala historien oavsett om platserna eller objekten i sig finns kvar rent materiellt eller inte. Det blir tydligt att lokal kunskap är en viktig resurs för att få en välgrundad beskrivning av ett landskap och dess historia.

Bioversitet är överallt

Trots att området redan i dagsläget kännetecknas av en relativt finmaskig transportinfrastruktur ger kartorna uttryck för förekomst av rika naturresurser. En skog i Enstaberga, endast några kvadratkilometer stor, mellan den befintliga järnvägen och E4 pekas ut som en plats för rikt djurliv: ”sällsynt sandödla, rådjur, vildvin, älg, rovfågel”. Utöver detta noteras också särskilda kvaliteter i andra områden som framstår som mer vilda: ”Mallins mosse – naturreservat trollskog’’, ’’stora strövområden, man möter älgar, hjortar, rådjur och vildsvin. Men inga människor”. Kartornas innehåll ger tydligt tecken på att även relativt vanliga ställen kan uppvisa en stor artrikedom och bjuda på rika naturupplevelser.

Participatory mapping i framtiden

Participatory mapping är fortfarande en ny metod, men den har börjat användas i MKB-underlag och infrastrukturplanering. Tillämpningen i utredningen som nämns i inledningen är på flera sätt intressant men väcker också många tankar för framtiden, inte minst om hur ett lokalt material kan bearbetas, visualiseras och kommuniceras i planeringsprocessen.

Sammantaget framstår participatory mapping som en mycket intressant metod för att identifiera landskapsvärden ur ett medborgarperspektiv. Att försumma – eller misslyckas med att samla in – invånares kunskaper och perspektiv i planeringen kan leda till att enastående natur- och kulturmiljövärden försvinner för alltid.