EU:s naturrestaureringsförordning är nytänkande eftersom den inkluderar klimatfrågor utöver biologisk mångfald. Artikel 11.4 ställer bindande krav på att återväta dränerade torvmarker inom jordbruket, vilket innebär en unik möjlighet att kombinera klimatåtgärder med ekosystemförbättringar. Dessa marker, som en gång var våtmarker, dränerades historiskt för jordbruk utan att man insåg hur mycket växthusgaser det skulle frigöra. Idag är restaurering av dessa marker en viktig pusselbit i EU:s klimatstrategi.

När våtmarker dräneras exponeras det organiska materialet för luft, vilket leder till nedbrytning som släpper ut stora mängder koldioxid och lustgas – båda växthusgaser. Återvätning fungerar som en lösning genom att höja grundvattennivån och minska syretillgången i marken, vilket bromsar den mikrobiella nedbrytningen. Praktiskt innebär det att diken blockeras eller vallar byggs för att hålla kvar vatten, vilket gör marken till våtmark igen. Resultatet är mindre utsläpp och i förlängningen återställda ekosystem.

Förordningen sätter upp ambitiösa men stegvisa mål: 30 procent av de dränerade torvmarkerna inom jordbruket ska restaureras till 2030, där minst en fjärdedel ska återvätas. Målen ökar sedan till 40 procent 2040 och 50 procent 2050, med större krav på återvätning över tid. Att jordbruksmarkerna står i fokus beror på att det endast är aktiv torvbrytning som ger större utsläpp per hektar och år. Klimatvinsterna blir mindre om återvätning sker på annan mark.

Inte bara jordbruksmark

I Sverige finns cirka 115 000 hektar organogen jordbruksmark (jordbruks-mark på dikad torv) enligt klimatrapporteringen. Av dessa behöver cirka 34 500 hektar restaureras till 2030, varav 8 625 hektar ska återvätas.

I och med förordningens flexibilitet kan Sverige flytta stora delar av återvätningen från jordbruksmark till andra områden. Fyrtio procent av återvätningen kan göras på annan mark som då ger mindre klimatnytta, så som skogsmark och gräsmark, vilket lämnar 5 175 hektar kvar. Dessutom kan återvätning av mark som används för torvbrytning – som i ett aktivt skede med pågående brytning och bortförsel av torv har högre utsläpp per ytenhet än jordbruksmark – rakt av räknas som en insats på jordbruksmark för att nå målen.

Undantag medges

Med dessa uträkningar blir resultatet att Sverige åtminstone kommer att behöva återväta 0,4 procent av den totala arealen organogen jordbruksmark i Sverige till 2030, motsvarande cirka 515 hektar. Det förutsätter att all mark med aktiv torvbrytning återväts (4 660 ha år 2021). Till 2050 blir arealen återvätt jordbruksmark minst 6 840 ha (om all aktiv torvbrytningsmark räknas in i flexibiliteten). Ytterligare undantag medges om återvätning riskerar att påverka viktiga samhällsintressen såsom infrastruktur, klimatanpassning eller livsmedelsförsörjning. Här kan det vara värt att påpeka att en statlig offentlig utredning (SOU 2020:4) tidigare föreslagit att återväta cirka 10 000 ha organo¬gen jordbruksmark till 2045, men att detta inte var bindande.

Ur ett klimatperspektiv kan vissa av dessa avsteg ändå ge resultat, eftersom torvtäkter står för de högsta utsläppen per ytenhet. Om torvbrytningsverksamhet då flyttar till nya områden, skulle detta självklart motverka klimatnyttan. Mindre bra för klimatet är om återvätning sker på skogsmark och gräsmark i stället för jordbruksmark eftersom utsläppsminskningen då blir mindre.

Alternativ till återvätning

Som anges i artikel 11.4 kan andra åtgärder än återvätning användas för att restaurera mark. Det kan handla om att omvandla åkermark till permanent gräsmark, ta bort icke-inhemska arter eller satsa på paludikultur (en odlingsmetod för våtmarker).

Med paludikultur kan grödor som vitmossa, vass och tranbär odlas, vilket gör det möjligt att fortsatt använda marken ekonomiskt. För markägare och jordbrukare kan detta innebära en chans att diversifiera sin verksamhet, även om det kräver anpassning från traditionella jordbruksmetoder.

En annan viktig del av artikel 11.4 är att insatserna ska vara frivilliga. Ingen markägare kan tvingas till återvätning, vilket gör finansiering och kompensation avgörande. Lagen medger att EU-medel kan användas för att täcka kostnader och eventuella inkomstbortfall. Detta blir intressant att följa eftersom EU-regler kring statsbidrag tidigare har använts som förklaring till att ersättningsnivåerna idag är relativt låga för exempelvis återvätning av skogsmark. Att lösa upp denna knut kring finansiering och kompensation kommer att bli avgörande för att komma framåt i denna fråga.

Biologisk mångfald

Återvätning är inte bara en klimatåtgärd, utan kan även gynna den biologiska mångfalden. Många arter är beroende av våtmarker som livsmiljö, och återvätning kan skapa värdefulla biotoper i ett annars ensartat jordbrukslandskap. Samtidigt är det viktigt att påpeka att en återvätning för bästa klimatnytta inte är utformad för att maximera nyttan för biologisk mångfald. Det är kanske därför som EU framhåller att dessa insatser under artikel 11.4 bör gå utöver de våtmarksområden som enligt förordningen ska restaureras i linje med EU:s livsmiljödirektiv. Detta kan tolkas som att EU vill undvika att återvätning på organogen jordbruksmark ersätter andra våtmarksåtgärder som ska gynna biologisk mångfald.

Både utmaningar och potential

Sverige står nu inför flera utmaningar. Att identifiera vilka marker som ska restaureras och hur det ska ske är ett komplext arbete. Många av de mest utsläppsintensiva områdena används fortfarande för jordbruk eller torvbrytning, vilket kräver en balans mellan klimatmål och samhällsintressen. Dessutom är restaurering i stor skala både tidskrävande och kostsamt, vilket erfarenheter från återvätning av skogsmark har visat.

Kapacitet är en annan utmaning. Fler experter och yrkesverksamma behövs för att planera och genomföra projekt, och stödsystemen för markägare måste bli enklare och mer flexibla. Men om Sverige lyckas hantera dessa utmaningar finns en enorm potential. Återvätning kan minska utsläppen, skydda ekosystem och bidra till en mer hållbar markanvändning. •

Amelie Lindgren
Forskare, inst. för geovetenskaper, Göteborgs universitet

FAKTA: ORGANOGEN MARK

Organogen mark finns på platser där det tidigare skett en uppbyggnad av organiskt material. I Sveriges klimatrap­portering begrän­sas begreppet till histosoler, som ska­pats vid dränering av torvbildande våt­marker. Även andra jordar kan klassas som organogena. I förordningen står dock att den just gäller dränerade torvmarker.

LÄS MER

Kasimir, Å. & Lindgren, A. 2024. Torvmarker, Klimat och Återvätning. Vulkan förlag, Stockholm.

Naturvårdsverket 2022. Myllrande våtmarker – fördjupad utvärdering. Naturvårdsverket, Stockholm.

SOU 2020:4. Vägen till en klimatpositiv framtid.