Många är de alléer som försvunnit sedan massbilismen började kräva utrymme efter andra världskriget. På senare år har almsjukan skördat ytterligare offer. Om inget görs kommer ännu fler alléer snart att försvinna – av rena åldersskäl.

Urban Emanuelsson, professor vid Centrum för biologisk mångfald, menar att det vore en stor förlust för naturvården eftersom alléerna – särskilt i slättbygder – kan vara de enda gamla trädmiljöer som finns kvar, med allt vad det innebär för lavar, mossor, insekter, fåglar och fladdermöss.

– Men det är också en kulturhistorisk katastrof. Om vilken annan liknande företeelse som helst – medeltidskyrkor till exempel – skulle ha lika stort bortfall skulle det bli ett ramaskri.

Vård och återplantering av alléer kräver stora framtida insatser både av Trafikverket (som har ansvar för alléer längs statliga vägar) och andra huvudmän. Men först av allt behövs bättre kunskaper, menar Emanuelsson som har propagerat starkt för att en nationell databas för alléer ska inrättas.

Han efterlyser också en mer folklig informationsinsats: en som åter lyfter fram det som en gång var syftet med alléerna: att ge en upplevelse i landskapet.

– En inspirerande alléhemsida skulle kunna öka kunskapen om alléerna.

Han tänker sig att ett urval av fina alléer, till en början några hundra, presenteras med kartor och biologiska och kulturhistoriska fakta, kanske även i app-form för smarta telefoner. Alléerna som ett nytt skådarobjekt för kryssare. Alléerna som inkörsportar till kulturhistoriska landskapsupplevelser. Alléerna som en konkret symbol för det som den europeiska landskapskonventionen högtidligen stipulerar: att både biologisk mångfald, rekreation, estetik och kulturhistoria möts och samsas i landskapet.