Från traditionellt bondeland till luftvärnsland och tillbaka?

År 1951 tog luftvärnet över den gamla uppländska byn Nordrona. Kaserner och andra militära installationer byggdes och de gamla odlingsmarkerna lades i princip i malpåse. Det gamla odlingslandskapets strukturer frystes som de såg ut år 1949 med det öppna dikesnätet, odlingsrösen och bybildningen med de tre gårdarna. Skogarna var präglade av det tidigare betet med luckighet, många vidkroniga träd, betesskadade träd, enar, myrstackar och hävdgynnad flora i skogen. En del åkermark kom att växa igen eller granplanteras, men backdiken, odlingsrösen och terrassbildningar i moränleran bevarades. Bebyggelsen från böndernas era brändes så småningom ner och nya vägar och skjutbanor anlades. Odlingslandskapet bevarades till stora delar genom att en av militärerna tilläts hysa får i området och skörda vall på åkrarna.

Luftvärnet styrde i femtio år innan området 2001 övergick i civil förvaltning. Där kom jag in. Den mycket naturintresserade områdesförvaltaren behövde en skötselplan som möjliggjorde ett mångfasetterat bruk och som tog vara på och utvecklade de naturvärden området hyste. Planen skulle gynna friluftslivet och verka för att undvika olycklig placering av eventuell exploatering. Jag har återkommit till området med ojämna mellanrum och bland annat planerat stängslingar med arrendatorerna, planerat och stämplat för avverkningar och följt upp utvecklingen.

Att planera för störningar

Jag ville prova en idé, en annorlunda väg in i skötselplaneringen. Jag ville börja med att identifiera områden med längst kontinuitet och försöka förstå vilka störningar de uppkommit under. Jag ville också väga in vilka störningar som varit vanliga i landskapet generellt, och som nu är bristfälliga. Genom att försöka återinföra dessa störningar på tillräckligt stora ytor skulle området kanske återfå de nödvändiga habitaten för idag ovanliga kultur/störningsgynnade arter. Idén var också att man på den vägen skulle slippa hamna i de besvärliga konflikter som kan uppstå när experter på olika arter inte ger utrymme för ett landskap som hänger ihop. Mitt viktigaste mål skulle inte vara att området skulle uppvisa många exklusiva arter. Det viktiga skulle istället vara att hitta tillbaka till de olika typer av störningar som danade landskapet under åtskilliga sekel och fram till slutet av 1940-talet då bönderna löstes ut. Att ha något speciellt årtal som mål kändes irrelevant så länge störningarna var de rätta. Man kan inte räkna med att någonsin se ett ”färdigt” resultat. Målet är moderna medel till rätt sorts störningar på tillräckliga ytor och i lagom omfattning. Ett annat mål är också att kunna kombinera de moderna behoven med de uråldriga. Till behoven hör så skilda saker som friluftsliv och information, ekologisk köttproduktion, fordonsutbildning, närsaltshushållning, timmerproduktion, eventuell exploatering, m.m.

Utmark i Nordrona. Rest av en trivial vegetation som kan bevaras med historiskt sett konventionellt tidigt bete och plockhuggning. Det enda nya (?) i skötseln är att en del ”evighetsträd” och mer död ved kommer att lämnas än vanligt de senaste 200 åren. Frågan är hur trivialt området och dess pågående gamla störningar i ett landskapsperspektiv? Foto: Martin Lagerlöf

Att göra ingenting är förstås uteslutet eftersom vi har att göra med ett starkt människopåverkat landskap. Det vore att blunda för de mer än tusenåriga störningarna och de arter som hittat hit under denna tid. Fri utveckling i detta område är ett alternativ som inte leder till helhet och bevarande.

Utgångsläget

När militären tog över var Nordrona en mycket gammal by som brukade ca 150 ha utmark och 50 ha åker. Här finns en kvardröjande skogsbeteskaraktär som på de flesta håll i lite äldre skog i Uppland och Sörmland. Militärens övningar med visst slitage på både mark och träd har hjälpt till att motverka igenväxning i delar av skogen. Det faktum att en av militärerna har skördat vall och hållit ett hundratal får i området så sent som på 1980-talet har haft stor betydelse. Hela området är kalkpåverkat, inte minst delar med moränlera där lundflora och hävdgynnade örter ofta syns även under gran. Ett par områden som möjligen haft skoglig kontinuitet har avverkats under 1980-talet på tidstypiskt sätt med fröträdställning. En äldre lövbränna eller hygge med grov asp och ett stycke grov granskog i en brant nordsluttning är nyckel­biotoper, områdets enda skyddsform. Skog som inte avverkats har vanligen förtätats, ofta med lövträd som alm och ask. Annars är barrdominansen stor. Sentida lövröjning i barrbestånd och tidigare utmarksbete har antagligen hållit lövträden tillbaka.

Indelningen av landskapet

För att förstå hur det gamla bruket såg ut letade jag reda på gamla kartor. Eftersom jag inte är agrarhistoriskt utbildad fick jag mycket villig hjälp av Länsstyrelsens kulturmiljöenhet. Jag insåg stängseldragningarnas enorma betydelse men också att jag inte hade möjlighet att följa gamla stängseldragningar till fullo. Nya vägar och det välanvända elljusspåret måste prioriteras. Jag planerade istället ihop med arrendatorn som dessutom sitter på ett betydligt bättre verklighetsförankrat nyttjandeperspektiv. Målet för stängslingen var att på sikt freda alla någorlunda jämna tidigare åker- och slåttermarker. Djuren skulle under vår och sommar beta skogsmark och hage (utmark) för att efter skörden beta åker- och slåttermark (inäga). Djuren skulle tillbringa vintern i området, i öppna ligghallar och rastfållor på åker som efter betessläpp sås in.

Tomtbackar i Nordrona. Askar, almar och unga björkar hamlas, kvardröjande fruktträd och bärande buskar gynnas liksom enstaka solitära barrträd. Hävden blir fram­över mestadels sent bete. Foto: Martin Lagerlöf

Foto: Mats Gerentz

Under ett paraply av sådana ”störningszoner” kan många olika naturbetingade habitat hysas. Det blir lite tvärtemot Natura2000 som börjar med vegetationstyper eller till och med arter och sedan planerar skötsel/störningar.

Skötselvariation

Restaurerade inägobackar och backe i ännu orestaurerat skick. De öppna dikena ska bevaras och underhållas. Stubbarna i åkern har ruttnat vilket möjliggör åkerbruk och sen beteshävd. Foto: Martin Lagerlöf

Foto: Börge Pettersson

Störningen på utmarken ska vara tidigt bete, selektiv avverkning och helst någon form av mångskiktat skogsbruk. Kanske också någon liten betesbränning om det visar sig möjligt att säkert genomföra.

Störningen på inägomarken ska vara slåtter på slät stenröjd mark eller fodersädsodling, följt av efterbete där hela inägan, alltså också backar, holmar, renar och diken, skulle ingå. Om inägobackarna växer igen kan tidiga betesår hjälpa. Djurantalet anpassas utifrån djurtillväxt och betestillgång så att bara räntan tas ut ur marken. Ihop med årsmån bör detta ge plats för en hävdvariation som tillåter en rikare flora över större områden.

”Landskapsfetma”

Precis som omgivande landskap har Nordrona påverkats av ett ändrat markutnyttjande. Ett minskat uttag av kol och närsalter genom skörd, bete, betesbränning och avverkning har ökat förrådet av mull och näring i jord och vegetation. En mineraliserande kraft som finns kvar är sommartorka, men den bromsar bara igenväxningen måttligt. Den ur hävdhistoriskt perspektiv ovanligt långa ”trädoperiod” som kom med militärerna har lett till något som skulle kunna beskrivas som fetma på landskapsnivå. Sett med en lantbrukares ögon har nog detta alltid varit ett mycket gynnsamt läge då mycket foder och energi går att plocka ut innan produktionen viker. Jag har försökt att behålla detta nyttjandeperspektivets syn på näringen. Jag tror det är viktigt för framtiden att även naturvården ser produktionsförmågan inte bara som ett problem utan också som ett värde: Det värde som den hade innan vi började låna in olja i ”produktionen”. Nu är ett ökat uttag av energi och kanske också av foder och föda aktuellt. Då finns både pedagogiska och praktiska poänger med att det ”vältränade” landskap som födde, transporterade och värmde flest svenskar för cirka hundra år sedan, i små brottstycken är i skick och finns att lära av. Varför inte i reservat?

Iståndsättning

Den militär som tidigare hyst djur fanns fortfarande kvar i området som arrendator med höbärgning som enda nyttjande. Han och hans son visade sig vara intresserade av att ta upp ett mer omfattande bruk med bete av ca 120 ha skog och slåtter och efterbete på ca 50 ha åker. Den nye områdesförvaltaren kunde bistå med ett par maskinhallar som med en mindre ombyggnad kunde tjäna som vinterstall av lösdriftstyp. Kostnader för stängsel, vatten och stallar var dels återinvesterade pengar från avverkning, dels medel från Världsnaturfonden (WWF), som förhoppningsvis kommer att integrera Nordrona i projektet Naturbeteskött från Roslagen.

Trädfattiga utmarker (hagmarker) med bidrags­potential var för igenväxta och skogsbetena lite för täta för grässvål, värmekrävande arter och trädföryngring. Många äldre långrocksgranar och grova tallar hade blivit invuxna av medelålders träd. Ganska omfattande avverkningar behövdes. Selektiv plockhuggning utfördes på flera områden med trädkontinuitet. Träd ur alla åldergrupper omfattades men grövre död ved lämnades som substrat och betesrefuger. Avverkningen utfördes med skördare och/eller manuellt efter mina stämplingar och instruktioner i fält. Löpande avverkning ska helst utföras småskaligt.

Vid utmarksgränsen fortsätter den glesa brynskogen ett skycke in. Det permanenta stängslet ska dras en bit upp från diket. Det nystörda utseendet kan bli kvar länge, särskilt om man spar upphissade träd och inte topphugger. Foto: Martin Lagerlöf

Igenplanterad tidigare åkermark kalavverkades och inlemmades tillfälligt i utmarksfållan tills stubbar ruttnat och jorden kan brytas på nytt. Brynen kring åker avverkades med undantag för vitala hävdpräglade träd och buskar. Lövträd med upphissade kronor topphöggs i många fall för att bli hamlingsträd.

De gamla gårdstomternas tidigare hamlade askar och lönnar har delvis återhamlats och många nya träd har topphuggits, alla med gallringsskördare. Tomtbackarnas fruktträd och buskar har givits mera plats genom hamling eller avverkning. Tidigt bete ska på sikt ersättas av sent bete eller ännu intensivare skötsel om medel finns. Att den gamla byn är borta från kullen är förstås stor skada och minskar motivet till en mer omfattande insats av gårdsmiljön och dess kulturväxter.

De gamla vallarna hade slagits utan återförsel av näring under flera år. En del av vägkanternas ängsskallror, rödklint och prästkragar hade börjat vandra ut. Vissa bitar skulle kanske kunna berättiga till stöd som ängsmark.

Genom inägan går ett krondike som avvattnar större delen av området. Det är djupt och utan uppehållsdammar. Det mynnar i den redan tungt närsaltsbelastade Lommaren vid dess utlopp i Norrtäljeån och havet. En idé i planen är att uppehålla vattnet i små dammar, höljor och silängar som kan slås maskinellt efter några veckors torrläggning.

Konflikter och problem

Arrendatorerna har arrende även i ett närliggande område där stora vallar ger vinterfoder. Där finns i nuläget inte förutsättningar för djurhållning. Under Nordronas restaureringsfas importeras därför en del näring i form av vinterfoder. Detta kan på ganska kort sikt leda till att delar av Nordrona laddas med mer näring än man förmår skörda. Risken är då stor att man förorenar diket-sjön-havet eller, sett med gamla bondeögon, slösar bort näringen till ingen nytta. I takt med att vallarna restaureras kommer förhoppningsvis antalet djur att minska. Alternativet är att en del av djuren och vinterns gödsel flyttas till det andra området på våren. Detta kan bli en springande punkt, mycket beroende på om betesstöden låser brukaren att fortsätta betet på gamla åkrar.

Nyckelbiotopen får enligt Skogsvårdsstyrelsen gärna betas och gran plockas ut under grov asp. Tomtbacken som är klassad som naturvärde och vars grova lövträd varit hamlade, får gärna betas och träden återhamlas. Kulturmiljövården är glad åt att fornminnen och odlingsstrukturer vårdas och synliggörs, så länge inga skador uppkommer i samband med avverkning.

En konflikt som i stort sett kommit av sig är den kring motionsspår och vägar. Orienteringsklubben lade tidigare ner stora resurser på röjning längs spåren, något som nu blivit alldeles onödigt. Detta verkar väga upp komockor och djur i spåret sommartid. Reaktionen har varit positiv också gällande skogens genomsiktlighet. Däremot har det blivit uppenbart att hundägare inte hanterar sina hundar som de ska eftersom en bagge rivits. Jakten har blivit sämre eftersom slyet minskat betydligt.

Kan detta vara tillämpbart på flera ställen?

När jag berättar om försöket i Nordrona blir ibland reaktionen att det är annorlunda och originellt. Det är lustigt med tanke på att det inte på minsta vis är något nytt och inte alls sprunget ur mina egna idéer. Det är ett sentida försök att tillämpa det som för ett par generationer sedan var standard över i stort sett hela landet. Hela landskap har varianter av detta brukande med en kontinuitet som ofta är 1500 år eller äldre. Först efter andra världskriget blev handelsgödsel och traktorer vanliga. Är de ynka 50 årens utveckling mer värd än de föregående många seklens?

Jag har lite svårt att se hur någon skulle kunna hitta ett annat bruk som på allvar skulle kunna ersätta ett inäga-utmarksystem och som detta greppar näringen, bevarar en natur- och kulturmiljö och bibehåller en bärkraftig produktion av timmer, energi och föda. Det förutsätter förstås att man tycker att dessa mål är värdefulla.

Utan Nordronas vidsynta förvaltare och intresserade lantbrukare hade detta projekt aldrig varit möjligt. Det kan också vara svårt att genomföra i ett område som lyder under Natura 2000.

Men arterna då?

Jo, jag har letat upp all tillgänglig kunskap gällande områdets artstock med hjälp av artjagande vänner. Det har inte dykt upp någon art som skulle motivera ett undantag från den tilltänkta vägen. Tvärtom, ju längre återtagandet av odlingslandskapets strukturer framskrider, desto säkrare blir jag på att landskap och arter kommer att hänga ihop bra. Inte minst för de lite mer tillbakaträngda arterna som var vanliga för hundra år sedan. Det finns ett skäl till att arter lever kvar där de gör. Expansion av slåtterfibbla, myrstackar och olika vaxskivlingar är bra kvitton i utmarken, rikligt med ängsskallra, darrgräs och hamlingsträd på inägobackarna lovar också gott. Inga exklusiviteter kanske, men även beståndens storlek har betydelse. Det är svårt att tänka sig ett långsiktigt artbevarande utan de ofta ”ålderdomliga” strukturer som många idag hotade arter kräver. Storleken på markområden under hävdvunnen störning är indirekt också ett mått på biodiversitet.